Socialnämnden i Norrköping har en dyr administration. ”Minska byråkratin” skriker Alliansen, och vill ta fram den stora nedskärarkniven. Fast det är återigen okunskap som ligger bakom kraven.
Det är krav från staten att varje kommun ska ha en socialnämnd (eller motsvarande ) och nämndens arbete är oerhört lagreglerat. Nämnden (i Norrköping genom ”BU”, Behandlingsutskottet) styr bland annat över tvångslagarna LVU (Lagen om Vård av Unga) och LVM (Lagen om Vård av Missbruk).
Det är en tung juridisk process, varje LVU eller LVM ska prövas i Förvaltningsrätten, och eventuell överklagan i Kammarrätten. Självklart är detta inget man gör hur-som-helst, utan det krävs mycket tydliga papper. Därför granskas alla ansökningar, och underlag, noggrant innan de går vidare till rätterna. Det är denna granskning som starkt bidrar till höga administrativa kostnader.
Mina egna erfarenheter som medlem i Socialnämnden och som nämndeman i Kammarrätten, är att Norrköping har hög klass på sina utredningar. Jag har själv i kammarrätten deltagit i avslag av LVU-ansökningar för att dessa haft för låg kvalité, och därigenom fått ett barn att vara kvar i en kanske mer eller mindre vidrig miljö. Sådant känns väldigt jobbigt! För med bättre underlag, så kunde man kanske haft möjlighet att fatta det beslut som man innerst inne känner vore rätt!
Och så kommer Alliansen och ”Vill minska byråkratin”, och ”Det måste finnas pengar att spara!”. Självklart kan man spara pengar, det är bara att bestämma sig för det. Fast frågan är ju mera om vad som händer om man gör detta? Visst kan man flytta över kostnaderna till de enskilda kontoren, men det blir ju bara en skenbesparing, som ser bra ut på papperet, men inte ger någon effekt. Alternativet är att verkligen avskeda folk, och acceptera att förutsättningarna för att vinna i rätterna minskar betydligt.
Så visst Alliansen, fortsätt kräva jättebesparingar i Socialnämndens administration! Det kanske innebär att en alkoholist super ihjäl sig, en ungdom tar en överdos eller ett barn fortsätter att utsättas för övergrepp, men budgeten ser ju bättre ut, och så har man dessutom tagit ”Krafttag mot byråkratin!”
torsdag 16 september 2010
Riabyrån och alliansen
Jag gillar de frivilliga organisationerna. Bris, Hela Människan (Riabyrån), Kvinnojuren med flera. De gör ett viktigt jobb för att ta hand om människor som mår dåligt. Därför var det ett jobbigt beslut att minska bidragen till alla frivilligorganisationerna med 30 procent. Men det var en direkt följd av att placeringskostnaderna av missbrukare och unga som utsatts på olika sätt, rusat i höjden de senaste åren under alliansregeringen.
Socialnämndens arbete är oerhört lagreglerat, men även där finns det utrymme för vissa prioriteringar. Det som alla partier anser, är att vi ska ha ett barnperspektiv, de som är vår framtid.
Därför tycker jag att det är märkligt att alliansen lovar en miljon (vart de i all världen ska hitta den, de vill ju minska Socialnämndens budget…) extra till Riabyrån. Om de ville sprida pengarna till alla organisationerna som tidigare drabbats, för att ge tillbaka lite dessa förlorat, hade jag i alla fall förstått principen, trots den ekonomiska tveksamheten.
Men tyvärr är det inte så märkligt. Utöver vissa allianspolitikers sanna empati för de stackars missbrukarna i Hörsalsparken som tillhör byråns klientel, så har det regelbundet dykt upp alliansprotester att dessa missbrukare finns där. Jag tänker inte förneka att det kan upplevas som störande, både av affärsverksamhet och övriga medborgare, att dagligen åse resultatet av en misslyckad alkoholpolitik. Jag tänker inte heller förneka att Riabyrån gör ett jättejobb för att hjälpa dessa utslagna, och skulle det finnas ekonomiskt utrymme, så skulle jag gladeligen återställa bidragen till nivån innan neddragningarna.
Men vad mitt inlägg egentligen handlar om, är frågan; ska verkligen Socialnämnden prioritera en estetiskt städning av centrala Norrköping utav i huvudsak alkoholiserade män i övre medelåldern? Och vart finns Alliansens barnperspektiv?
Det är direkt obehagligt hur Alliansen ställt grupperna mot varandra och valt att gå till val med att städa bort de som syns mest, missbrukarna (Alliansen påstår att dessa utslagna inte har någonstans att gå, trots att Hamnbrohemmet har öppnats helt...). Jag tycker synd om Riabyrån som blivit en spelpjäs i en valrörelse, där socialpolitiken inte handlar om förebyggande arbete, utan hur man bäst döljer problemen.
Antar att ifall Alliansen ska införa barnperspektivet i praktisk handling, så får väl övergrepp av barn, och misshandeln av deras mödrar ske i Hörsalsparken, annars kan de frivilligorganisationer som jobbar med barn glömma att få några extrapengar. Alliansens socialpolitik verkar vara, ”Syns man inte, finns man inte…”
Socialnämndens arbete är oerhört lagreglerat, men även där finns det utrymme för vissa prioriteringar. Det som alla partier anser, är att vi ska ha ett barnperspektiv, de som är vår framtid.
Därför tycker jag att det är märkligt att alliansen lovar en miljon (vart de i all världen ska hitta den, de vill ju minska Socialnämndens budget…) extra till Riabyrån. Om de ville sprida pengarna till alla organisationerna som tidigare drabbats, för att ge tillbaka lite dessa förlorat, hade jag i alla fall förstått principen, trots den ekonomiska tveksamheten.
Men tyvärr är det inte så märkligt. Utöver vissa allianspolitikers sanna empati för de stackars missbrukarna i Hörsalsparken som tillhör byråns klientel, så har det regelbundet dykt upp alliansprotester att dessa missbrukare finns där. Jag tänker inte förneka att det kan upplevas som störande, både av affärsverksamhet och övriga medborgare, att dagligen åse resultatet av en misslyckad alkoholpolitik. Jag tänker inte heller förneka att Riabyrån gör ett jättejobb för att hjälpa dessa utslagna, och skulle det finnas ekonomiskt utrymme, så skulle jag gladeligen återställa bidragen till nivån innan neddragningarna.
Men vad mitt inlägg egentligen handlar om, är frågan; ska verkligen Socialnämnden prioritera en estetiskt städning av centrala Norrköping utav i huvudsak alkoholiserade män i övre medelåldern? Och vart finns Alliansens barnperspektiv?
Det är direkt obehagligt hur Alliansen ställt grupperna mot varandra och valt att gå till val med att städa bort de som syns mest, missbrukarna (Alliansen påstår att dessa utslagna inte har någonstans att gå, trots att Hamnbrohemmet har öppnats helt...). Jag tycker synd om Riabyrån som blivit en spelpjäs i en valrörelse, där socialpolitiken inte handlar om förebyggande arbete, utan hur man bäst döljer problemen.
Antar att ifall Alliansen ska införa barnperspektivet i praktisk handling, så får väl övergrepp av barn, och misshandeln av deras mödrar ske i Hörsalsparken, annars kan de frivilligorganisationer som jobbar med barn glömma att få några extrapengar. Alliansens socialpolitik verkar vara, ”Syns man inte, finns man inte…”
onsdag 15 september 2010
Norrköpingsalliansens inkompetensförhoppningar!
Alliansen i Norrköping vill spara pengar på Socialnämnden. Deras förhoppning är, att med satsningar de närmaste åren, så kan man spara miljoner på två-tre år. Rätt grundtanke med investeringar, om det gällt pelletspannor, energisnåla fordon eller liknande.
Men förändringar inom socialområdet måste vara långsiktiga. Minskad totalkonsumtion av alkohol, senarelagd tobaksdebut, ökad bekämpning av olagliga droger och minskning av slentrianmässigt tagna lagliga droger.
Men med en alliansregering, så kan man glömma detta. Som exempel;
”Nya Moderaterna i Norrköping”s toppkandidat till riksdagen, Gunnar Axén vill legalisera hembränning och ha fri införsel utav obegränsade mängder alkohol, med fler stolligheter. Alliansregeringen gjorde honom, trots hans åsikter, till riksdagens ordförande i Socialförsäkringsutskottet. För övrigt är han utsedd av knarkliberala ”Frihetsfronten”s som deras favoritriksdagsman…
Under Alliansregeringens styresperiod, så har kostnaderna för vård rusat i höjden. Genomsnittlig alkoholkonsumtion har minskat, men gruppen som dricker mycket har ökat. Det är en direkt reaktion på den hårdhet som regeringen visar mot svaga människor. För en välplacerad spark i ändan på smitare och allmänt ”lata” kan vara nyttigt, men regeringen har sparkat på allt och alla, inklusive samhällets mest utslagna. Dåligt mående och ökad tillgång av alkohol och droger är ingen lyckad kombination för vare sig individ eller samhälle.
Att börja med ett felaktigt beteende tar oerhört mycket kortare tid än att räta upp detsamma. Det har inte Norrköpingsalliansens toppar förstått med sin kortsiktiga socialpolitik, för de kan inte ha lyssnat på de betydligt klokare partikamraterna i Socialnämnden som förstått problematiken. Kunskap verkar i detta fallet snarare ha betraktats som ett hinder för åsikter och den förda populistiska politiken
Men rubriken då?
Jo, en regeringsbeställd rapport har läckt information, som visar att man idag bara hittar cirka var femte missbrukare. De andra fungerar tillräckligt bra för att inte uppmärksammas av de som kan rapportera till de sociala myndigheterna, såsom polis eller dagispersonal. Men Landstinget har som uppgift att försöka hitta så många missbrukare som möjligt, för att dessa, på gränsen till helt utslagna, ska må och fungera bättre. Och om Landstinget lyckas med den uppgiften, så kommer givetvis Socialnämndens kostnader rusa i höjden, till och mer än vad som nu är fallet genom regeringens misslyckade socialpolitik.
Så Norrköpingsalliansen största hopp för att klara Socialnämndens ekonomi är, att det kommande landstingsstyret är fullkomligt inkompetent. Fast med en rödgrön seger i Landstinget kan de glömma detta, missbruksvården är en prioriterad fråga
för de gröna,
Fast jag hoppas att Norrköpingsalliansen kommer att förlora, inte minst för de utslagnas skull! De Röd-Gröna vill inte minska Socialnämndens budget. Främst för att vi vet att det tar lång tid för förebyggande arbete att ge ekonomisk effekt, och mer för att vi helt enkelt är tvungna att satsa. För antalet utslagna ökar, och det kommer det att göra flera år framåt som bieffekt till nuvarande regeringspolitik.
Dessutom, så är hoppet att det blir en röd-grön majoritet även i landstinget, och då kanske vi kan hitta en del av de, som var och en kan kosta samhället miljontals kronor om de inte hittas. Men detta är en långsiktig satsning. Men sådant förstår inte Moderaterna med stödpartier, för socialpolitik är inte deras grej!
Men förändringar inom socialområdet måste vara långsiktiga. Minskad totalkonsumtion av alkohol, senarelagd tobaksdebut, ökad bekämpning av olagliga droger och minskning av slentrianmässigt tagna lagliga droger.
Men med en alliansregering, så kan man glömma detta. Som exempel;
”Nya Moderaterna i Norrköping”s toppkandidat till riksdagen, Gunnar Axén vill legalisera hembränning och ha fri införsel utav obegränsade mängder alkohol, med fler stolligheter. Alliansregeringen gjorde honom, trots hans åsikter, till riksdagens ordförande i Socialförsäkringsutskottet. För övrigt är han utsedd av knarkliberala ”Frihetsfronten”s som deras favoritriksdagsman…
Under Alliansregeringens styresperiod, så har kostnaderna för vård rusat i höjden. Genomsnittlig alkoholkonsumtion har minskat, men gruppen som dricker mycket har ökat. Det är en direkt reaktion på den hårdhet som regeringen visar mot svaga människor. För en välplacerad spark i ändan på smitare och allmänt ”lata” kan vara nyttigt, men regeringen har sparkat på allt och alla, inklusive samhällets mest utslagna. Dåligt mående och ökad tillgång av alkohol och droger är ingen lyckad kombination för vare sig individ eller samhälle.
Att börja med ett felaktigt beteende tar oerhört mycket kortare tid än att räta upp detsamma. Det har inte Norrköpingsalliansens toppar förstått med sin kortsiktiga socialpolitik, för de kan inte ha lyssnat på de betydligt klokare partikamraterna i Socialnämnden som förstått problematiken. Kunskap verkar i detta fallet snarare ha betraktats som ett hinder för åsikter och den förda populistiska politiken
Men rubriken då?
Jo, en regeringsbeställd rapport har läckt information, som visar att man idag bara hittar cirka var femte missbrukare. De andra fungerar tillräckligt bra för att inte uppmärksammas av de som kan rapportera till de sociala myndigheterna, såsom polis eller dagispersonal. Men Landstinget har som uppgift att försöka hitta så många missbrukare som möjligt, för att dessa, på gränsen till helt utslagna, ska må och fungera bättre. Och om Landstinget lyckas med den uppgiften, så kommer givetvis Socialnämndens kostnader rusa i höjden, till och mer än vad som nu är fallet genom regeringens misslyckade socialpolitik.
Så Norrköpingsalliansen största hopp för att klara Socialnämndens ekonomi är, att det kommande landstingsstyret är fullkomligt inkompetent. Fast med en rödgrön seger i Landstinget kan de glömma detta, missbruksvården är en prioriterad fråga
för de gröna,
Fast jag hoppas att Norrköpingsalliansen kommer att förlora, inte minst för de utslagnas skull! De Röd-Gröna vill inte minska Socialnämndens budget. Främst för att vi vet att det tar lång tid för förebyggande arbete att ge ekonomisk effekt, och mer för att vi helt enkelt är tvungna att satsa. För antalet utslagna ökar, och det kommer det att göra flera år framåt som bieffekt till nuvarande regeringspolitik.
Dessutom, så är hoppet att det blir en röd-grön majoritet även i landstinget, och då kanske vi kan hitta en del av de, som var och en kan kosta samhället miljontals kronor om de inte hittas. Men detta är en långsiktig satsning. Men sådant förstår inte Moderaterna med stödpartier, för socialpolitik är inte deras grej!
måndag 13 september 2010
Vadå "Nya Moderaterna"?
I Vellinge kommun, så har Moderaterna styrt med egen majoritet i 22 år. Senaste valet fick ”De nya Moderaterna” 67(!)procent av rösterna. I riksdagsvalet så gav Vellinge näst högst Moderatstöd utav alla kommuner. Det var givetvis skamligt för Moderaterna, att i en kommun med ”Nya Moderat”-monopol, så vägrade kommunen ta emot ensamkommande flyktingbarn, och de bruna åsikterna skymtade i bakgrunden.
Givetvis så tog Moderata partitoppen kommunpolitkerna i örat, och tvingade dem att ta emot barnen.
Idag hörde jag på radion, hur Nya Moderaterna (f ö en beteckning lokalavdelningen sällan använder) i Vellinge utmanas av ett nytt parti, till stor del skapade av Moderater (de ”Nyaste Moderaterna” kanske?). Även Sverigedemokraterna vädrar morgonluft i kommunen.
Det ligger nära till hands, att raljera om den politik som förs när ”De nya Moderaterna” får egen majoritet, med det vore orättvist mot de Moderater, som är mer sansade i flyktingfrågan. Likaså, så kan man fundera över vad Moderaterna menar när en partitopp (alltså inte regeringen eller riksdagen), kör över det kommunala självstyret, och tvingar kommunen att ändra politik. Vart ligger demokratin då?
Men mina funderingar denna gång är främst; Om man låter reklambyråer bestämma politiken, och hur denna lanseras, hur förankrad är den då? I valet 2010, så finns det massor av moderater som fanns 2005, då beteckningarna ”Nya Moderaterna” eller ”arbetarpartiet” infördes. Men bytte dessa verkligen åsikter över en natt, bara sådär?
En parti som fått en ökning av medlemmar, ändrar givetvis sin politik lite grand, men de ändringarna har ju i praktiken tillkommit efter att den blå bunkern beordrat hur Moderatpolitiken ska presenteras, Vellinge visar med all tydlighet att förändringarna ofta är, milt sagt, ytliga.
Att rösta på ”Nya Moderaterna” är som att köpa en ”Ny Volvo”, och riskera att få en omlackad 760.
Givetvis så tog Moderata partitoppen kommunpolitkerna i örat, och tvingade dem att ta emot barnen.
Idag hörde jag på radion, hur Nya Moderaterna (f ö en beteckning lokalavdelningen sällan använder) i Vellinge utmanas av ett nytt parti, till stor del skapade av Moderater (de ”Nyaste Moderaterna” kanske?). Även Sverigedemokraterna vädrar morgonluft i kommunen.
Det ligger nära till hands, att raljera om den politik som förs när ”De nya Moderaterna” får egen majoritet, med det vore orättvist mot de Moderater, som är mer sansade i flyktingfrågan. Likaså, så kan man fundera över vad Moderaterna menar när en partitopp (alltså inte regeringen eller riksdagen), kör över det kommunala självstyret, och tvingar kommunen att ändra politik. Vart ligger demokratin då?
Men mina funderingar denna gång är främst; Om man låter reklambyråer bestämma politiken, och hur denna lanseras, hur förankrad är den då? I valet 2010, så finns det massor av moderater som fanns 2005, då beteckningarna ”Nya Moderaterna” eller ”arbetarpartiet” infördes. Men bytte dessa verkligen åsikter över en natt, bara sådär?
En parti som fått en ökning av medlemmar, ändrar givetvis sin politik lite grand, men de ändringarna har ju i praktiken tillkommit efter att den blå bunkern beordrat hur Moderatpolitiken ska presenteras, Vellinge visar med all tydlighet att förändringarna ofta är, milt sagt, ytliga.
Att rösta på ”Nya Moderaterna” är som att köpa en ”Ny Volvo”, och riskera att få en omlackad 760.
Världsrankningens ironi!
Sverige är på andra plats i World Economic Forums rankningslista över mest konkurrenskraftiga länder! Jippii! Det är väl ingen tvekan om att Alliansregeringen kommer att brösta upp sig och ta åt sig all ära för detta. Och visst är det en massa borgerliga politiker som är bidragande till framgången!
Vi har och har haft en ekonomisk kris i Sverige, men har ur internationell synpunkt klarat oss bra. Men det är ju främst för att vi hållit oss utanför det av Folkpartiet och Moderaterna så omhuldade EMU-samarbetet, där vi alla ska ha en gemensam valuta, Euron.
Tittar man på de 15 främsta länderna, så finner man på femte plats EMU;s subventionerade och ekonomiska drivkraft, Tyskland. På femtonde plats är den andra prioriterade ekonomin, Frankrike. De enda EMU-nationerna som med egen kraft kommit in på listan är Finland (sexa) och Holland (sjua), bägge med lång tradition av ekonomisk skötsamhet.
De länder som är med i EU, men avstått att delta i EMU-samarbetet, Sverige, Danmark och Storbrittanien, är alla med i toppen, Precis som de Europaländer som avstått EU helt, Schweiz (etta) och Norge (fjorton).
Det ironiska i Sveriges framgångar ligger i alliansens behandling av sin egna EMU-motståndare, de som genom sitt motstånd fick Sverige att väga över till ett ”Nej” till EMU.
EMU-motståndarna räddade Sveriges ekonomi, de underlättade alliansregeringens arbete och skapade förutsättningar för skattesänkningar. Givetvis så ska dessa motståndare hyllas för att de stod för något, som de verkligen trodde på. Men de kallades bokstavligen ”förrädare” av sina partikamrater i allianspartierna.
Om man granskar Alliansens valsedlar inför 2010 års val, så när man söker efter de som stod för ett ”Nej” i folkomröstningen 2003, får man leta förgäves!. De är rejält utrensade från listorna, och Alliansen, med Folkpartiet i spetsen, ska med i EMU-samarbetet, förr eller senare, kosta vad det kosta vill.
Så all heder till de borgerliga EMU-motståndarna, vart ni nu befinner er någonstans.
Vi har och har haft en ekonomisk kris i Sverige, men har ur internationell synpunkt klarat oss bra. Men det är ju främst för att vi hållit oss utanför det av Folkpartiet och Moderaterna så omhuldade EMU-samarbetet, där vi alla ska ha en gemensam valuta, Euron.
Tittar man på de 15 främsta länderna, så finner man på femte plats EMU;s subventionerade och ekonomiska drivkraft, Tyskland. På femtonde plats är den andra prioriterade ekonomin, Frankrike. De enda EMU-nationerna som med egen kraft kommit in på listan är Finland (sexa) och Holland (sjua), bägge med lång tradition av ekonomisk skötsamhet.
De länder som är med i EU, men avstått att delta i EMU-samarbetet, Sverige, Danmark och Storbrittanien, är alla med i toppen, Precis som de Europaländer som avstått EU helt, Schweiz (etta) och Norge (fjorton).
Det ironiska i Sveriges framgångar ligger i alliansens behandling av sin egna EMU-motståndare, de som genom sitt motstånd fick Sverige att väga över till ett ”Nej” till EMU.
EMU-motståndarna räddade Sveriges ekonomi, de underlättade alliansregeringens arbete och skapade förutsättningar för skattesänkningar. Givetvis så ska dessa motståndare hyllas för att de stod för något, som de verkligen trodde på. Men de kallades bokstavligen ”förrädare” av sina partikamrater i allianspartierna.
Om man granskar Alliansens valsedlar inför 2010 års val, så när man söker efter de som stod för ett ”Nej” i folkomröstningen 2003, får man leta förgäves!. De är rejält utrensade från listorna, och Alliansen, med Folkpartiet i spetsen, ska med i EMU-samarbetet, förr eller senare, kosta vad det kosta vill.
Så all heder till de borgerliga EMU-motståndarna, vart ni nu befinner er någonstans.
Pakistan, Miljöpartiet och SIFO
Miljöpartiet är ett modernt parti! Vi har visioner om framtiden som tar hänsyn till både människor och miljö, och som ger både en ekonomisk och social trygghet med så mycket miljöhänsyn som det är praktiskt möjligt. Detta har belönats med rejält ökade siffror i opinionssiffror, jämfört med föregående val.
Med Miljöpartiet är inget populistiskt parti, där utlovade skattesänkningar, eller krystade reformer som RUT-bidrag ger några sympatiprocent direkt! MP;s budskap är ibland en något besk medicin, vars syfte är en långsiktig samhällelig friskhet, och inte Alliansens samhällspolitik som mer påminner om ”Panodil, sväjes med en kopp kaffe. Upprepas varje morgon” i ökande doser tills inget längre hjälper.
Men Miljöpartiets miljökunskap har ett pris. MP har överlägset mest trovärdighet av alla partier när det gäller miljöpolitik. Det enda allianspartiet som har viss trovärdighet om någorlunda miljöpolitik är KD (och absolut inte centern som lever på urgamla meriter), men de har trots allt en bra bit kvar, de är bäst i division två, och undviker alla matcher med Miljöpartiet!
Priset Miljöpartiet betalar, är att vi tappar sympatier när inte media rapporterar om miljöproblem, för många tror helt felaktigt att vi är ett enfrågeparti och glömmer oss. Media har inte skrivit så lite om miljön som de gör idag sedan 2007! Varför den borgerliga pressen inte anser att miljöfrågan längre är aktuell, kan man givetvis spekulera i, men det påverkar absolut sympatisiffrorna för Miljöpartiet. För en eventuell liten skattesänkning inom två år, är för många viktigare än den enorma och ökande miljöskuld som våra barn och barnbarn får betala. Folk måste ständigt påminnas om att någon ska betala priset för extrahundralapparna, som kanske används till ytterligare några julklappar till de ungar som senare får betala dessa och mycket annat i vuxen ålder.
Vi har just nu en enorm miljökatastrof i Pakistan. Jag tänker inte spekulera i, ifall den är naturlig, eller förstärkt av klimatförändringarna. Men jag konstaterar att medias intresse är oerhört marginellt i förhållande till omfattningen. Om det har att göra med att Pakistan inte är ett turistland, är en halvdiktatur eller är ett muslimskt land med många extremister, är ointressant, men jag konstaterar att när det inte rapporteras, så skänks det väldigt lite pengar till hjälp.
Men i mitt stilla sinne, så tror jag, att ifall denna miljökatastrof skett i det vackra Thailand, så hade media rapporterat mycket mer, pengarna hade strömmat in, och Miljöpartiet hade haft minst 12 procent i opinionsundersökningarna. Men barnen i Pakistan förtjänar även de att få hjälp, och Miljöpartiet förtjänar mer än 12 procent i valet. Om folk bara kan välja en sak, så rekommenderar jag barnen, men då förblir det "Allians-Panodil och kaffe" som gäller, tills det är dags för ett akut läkarbesök, och hoppet om att det inte är helt försent...
Med Miljöpartiet är inget populistiskt parti, där utlovade skattesänkningar, eller krystade reformer som RUT-bidrag ger några sympatiprocent direkt! MP;s budskap är ibland en något besk medicin, vars syfte är en långsiktig samhällelig friskhet, och inte Alliansens samhällspolitik som mer påminner om ”Panodil, sväjes med en kopp kaffe. Upprepas varje morgon” i ökande doser tills inget längre hjälper.
Men Miljöpartiets miljökunskap har ett pris. MP har överlägset mest trovärdighet av alla partier när det gäller miljöpolitik. Det enda allianspartiet som har viss trovärdighet om någorlunda miljöpolitik är KD (och absolut inte centern som lever på urgamla meriter), men de har trots allt en bra bit kvar, de är bäst i division två, och undviker alla matcher med Miljöpartiet!
Priset Miljöpartiet betalar, är att vi tappar sympatier när inte media rapporterar om miljöproblem, för många tror helt felaktigt att vi är ett enfrågeparti och glömmer oss. Media har inte skrivit så lite om miljön som de gör idag sedan 2007! Varför den borgerliga pressen inte anser att miljöfrågan längre är aktuell, kan man givetvis spekulera i, men det påverkar absolut sympatisiffrorna för Miljöpartiet. För en eventuell liten skattesänkning inom två år, är för många viktigare än den enorma och ökande miljöskuld som våra barn och barnbarn får betala. Folk måste ständigt påminnas om att någon ska betala priset för extrahundralapparna, som kanske används till ytterligare några julklappar till de ungar som senare får betala dessa och mycket annat i vuxen ålder.
Vi har just nu en enorm miljökatastrof i Pakistan. Jag tänker inte spekulera i, ifall den är naturlig, eller förstärkt av klimatförändringarna. Men jag konstaterar att medias intresse är oerhört marginellt i förhållande till omfattningen. Om det har att göra med att Pakistan inte är ett turistland, är en halvdiktatur eller är ett muslimskt land med många extremister, är ointressant, men jag konstaterar att när det inte rapporteras, så skänks det väldigt lite pengar till hjälp.
Men i mitt stilla sinne, så tror jag, att ifall denna miljökatastrof skett i det vackra Thailand, så hade media rapporterat mycket mer, pengarna hade strömmat in, och Miljöpartiet hade haft minst 12 procent i opinionsundersökningarna. Men barnen i Pakistan förtjänar även de att få hjälp, och Miljöpartiet förtjänar mer än 12 procent i valet. Om folk bara kan välja en sak, så rekommenderar jag barnen, men då förblir det "Allians-Panodil och kaffe" som gäller, tills det är dags för ett akut läkarbesök, och hoppet om att det inte är helt försent...
lördag 11 september 2010
Centerpartiet vill avskaffa systembolaget!
Jag gillar systembolaget! De har ett sortiment som tillhör världens bästa, och dessutom kompetent personal. Dessutom framhålls systembolagets monopol inom EU, som ett av de bästa sätten att hålla nere alkoholkonsumtionen och de oerhörda kostnader som alkoholen kostar samhället. Att man dessutom minskar en massa mänskligt lidande framhålls tyvärr inte lika ofta, men så är det!
Nu är det inte vare sig ekonomer som handhar samhällskostnader, eller politiker med socialt samvete som bestämmer i EU, utan snarare frihandelsförespråkare och lobbyistgrupper som styr. Och de vill absolut bli av med Systembolaget!
Därför vill EU avskaffa det svenska systembolaget. De vill att alkoholen ska kunna säljas som vilken produkt som helst. Nu avtalade Sverige om att få behålla Systembolaget vid EU-inträdet, men på villkoret att INGA undantag finns angående monopolet!
Och nu vill Centern har gårdsförsäljning av alkohol. Grundtanken är sympatisk, att små vinproducenter kan få sälja lite vinskvättar till passerande kunder. Men priset blir oerhört högt. Om detta sker, så kommer andra regler in, som kommer att öppna marknaden för andra försäljare av alkohol. Sveriges avtal om alkoholmonopol är ett oerhört hårt reglerat undantag, och om landet bryter mot detta, så har flera stora spritproducenter och distibutörer sagt att de kommer att anmäla Sverige till EU-domstolen, och domstolens jurister har redan meddelat att de kommer ta upp ärendet om så sker.
Centern har lyckats få alliansregeringen att tillsätta en utredning för att se över om gårdsförsäljning är möjligt, och de motiverar med att detta finns i Finland som också har ett spritmonopol (Alko). Fast de glömmer att säga att denna gårdsförsäljning fanns i Finland redan vid landets EU-inträde, och fick det inskrivet redan från början som undantag till Alkos spritmonopol.
Nu har ju centerpartiets högervridning genom Stureplanscenterns tokliberaler i spetsen attackerat facken och arbetslagar ganska friskt, men detta har åtminstone skett ganska öppet, och kan bemötas. Men detta knivhugg i ryggen mot Sveriges restriktiva alkoholpolitik är otäckt.
Genom att gömma sig bakom väldigt marginella landsbygdsintressen, så kan man tro att gårdsförsäljning ”är väl inte så farligt, det lilla gör väl varken till eller ifrån...”. Men detta är i praktiken ett sätt att avskaffa Systembolaget. Detta kommer Centerpartiet givetvis inte att erkänna, men majoriteten av EU;s jurister är rörande överens om detta, och det är dom som bestämmer!
Så visst kommer kommer Centerpartiet och Alliansen genom gårdsförsälljning att skapa arbetstillfällen. Utöver ett väldigt litet antal landsbygdsbor som vill sälja gårdsvin, så blir det spritbutikspersonal, poliser, socialarbetare, vårdhemspersonal, kvinnojoursarbetare, sjukvårdspersonal med flera som måste anställas! Alla för att få ta hand om centerpartiets frihandelsoffer.
Nu är det inte vare sig ekonomer som handhar samhällskostnader, eller politiker med socialt samvete som bestämmer i EU, utan snarare frihandelsförespråkare och lobbyistgrupper som styr. Och de vill absolut bli av med Systembolaget!
Därför vill EU avskaffa det svenska systembolaget. De vill att alkoholen ska kunna säljas som vilken produkt som helst. Nu avtalade Sverige om att få behålla Systembolaget vid EU-inträdet, men på villkoret att INGA undantag finns angående monopolet!
Och nu vill Centern har gårdsförsäljning av alkohol. Grundtanken är sympatisk, att små vinproducenter kan få sälja lite vinskvättar till passerande kunder. Men priset blir oerhört högt. Om detta sker, så kommer andra regler in, som kommer att öppna marknaden för andra försäljare av alkohol. Sveriges avtal om alkoholmonopol är ett oerhört hårt reglerat undantag, och om landet bryter mot detta, så har flera stora spritproducenter och distibutörer sagt att de kommer att anmäla Sverige till EU-domstolen, och domstolens jurister har redan meddelat att de kommer ta upp ärendet om så sker.
Centern har lyckats få alliansregeringen att tillsätta en utredning för att se över om gårdsförsäljning är möjligt, och de motiverar med att detta finns i Finland som också har ett spritmonopol (Alko). Fast de glömmer att säga att denna gårdsförsäljning fanns i Finland redan vid landets EU-inträde, och fick det inskrivet redan från början som undantag till Alkos spritmonopol.
Nu har ju centerpartiets högervridning genom Stureplanscenterns tokliberaler i spetsen attackerat facken och arbetslagar ganska friskt, men detta har åtminstone skett ganska öppet, och kan bemötas. Men detta knivhugg i ryggen mot Sveriges restriktiva alkoholpolitik är otäckt.
Genom att gömma sig bakom väldigt marginella landsbygdsintressen, så kan man tro att gårdsförsäljning ”är väl inte så farligt, det lilla gör väl varken till eller ifrån...”. Men detta är i praktiken ett sätt att avskaffa Systembolaget. Detta kommer Centerpartiet givetvis inte att erkänna, men majoriteten av EU;s jurister är rörande överens om detta, och det är dom som bestämmer!
Så visst kommer kommer Centerpartiet och Alliansen genom gårdsförsälljning att skapa arbetstillfällen. Utöver ett väldigt litet antal landsbygdsbor som vill sälja gårdsvin, så blir det spritbutikspersonal, poliser, socialarbetare, vårdhemspersonal, kvinnojoursarbetare, sjukvårdspersonal med flera som måste anställas! Alla för att få ta hand om centerpartiets frihandelsoffer.
fredag 10 september 2010
Kristdemokraternas problem med mänskligheten
Nu har Kristdemokraternas hushållsutskick kommit, och de har ryckt upp sig vad de gäller valpropaganda för den egna politiken. Man blir ganska sympatiskt inställd till deras sociala budskap om ett ”Mänskligare Sverige” och ”Verklighetens folk”.
Men de har suttit vid makten i fyra år, så det finns ju konkreta saker att titta på, hur de lyckats inom alliansen. KD har infört Ipred och FRA-lagarna, lagar som har enormt ökat övervakningen över medborgarna. Jag har ingen aning om hur många Kristdemokrater som fildelar, men när multinationella företag vägrar placera Internetservrar i Sverige för att skydda sin kunder, så är det inte bara ett problem för ett demokratiskt samhälle, utan även för hur omvärlden betraktar landet. Lagarna skrämmer bort utländska investerare, ett pris alliansen låter svenskarna betala med förlorade arbetstillfällen.
”Mänskligare Sverige”, är för övrigt en intressant slogan. Jag tror att den innerst inne är ärlig. Men ärligheten ger ingen positiv skillnad i politiken. Med KD;s aktiva bistånd, så gav regeringen Försäkringskassan uppdrag att minska antalet sjukskrivna. Resultatet blev att svårt cancersjuka, gravt funktionshindrade och människor med långvarigt tungt missbruk tvingades stå till den öppna arbetsmarknadens förfogande! Och saknade de utsparkade inkomst, så fick de söka försörjningsstöd. Fram till 2014 så kommer cirka 75 000 människor att kastas ut från försäkringskassan, och alliansregeringen lyckas med sin helbrägdarörelse i en omfattning som vilket kristet samfund som helst måste avundas! Att de friskförklarade inte blir kryare får väl anses som en osolidarisk handling.
Men en kristdemokratiskt socialminister är väl bra? Jo, jag tillhör de få som gillar hennes vilja, men den räcker ju inte till. Ministerposten är snarast en politiskt gisslan för KD. Alliansen har ju en politik som främjar främst ekonomiska aspekter, som alkoholtillstånd för alla krogar som vill, höga införselkvoter och liknande. Snart är det väl bara julen kvar som helg, där firandet inte består av öltält och coverband som spelar gamla ”Creedence”-låtar...
Så, om Kristdemokraterna verkligen vill ha ett ”Mänskligare Sverige” för ”Verklighetens folk”, så får de hoppas på en rödgrön valseger. För i den verkliga alliansregeringen bestämmer Moderaterna och Folkpartiet, och mänsklig Socialpolitik är verkligen inte deras grej...
Men de har suttit vid makten i fyra år, så det finns ju konkreta saker att titta på, hur de lyckats inom alliansen. KD har infört Ipred och FRA-lagarna, lagar som har enormt ökat övervakningen över medborgarna. Jag har ingen aning om hur många Kristdemokrater som fildelar, men när multinationella företag vägrar placera Internetservrar i Sverige för att skydda sin kunder, så är det inte bara ett problem för ett demokratiskt samhälle, utan även för hur omvärlden betraktar landet. Lagarna skrämmer bort utländska investerare, ett pris alliansen låter svenskarna betala med förlorade arbetstillfällen.
”Mänskligare Sverige”, är för övrigt en intressant slogan. Jag tror att den innerst inne är ärlig. Men ärligheten ger ingen positiv skillnad i politiken. Med KD;s aktiva bistånd, så gav regeringen Försäkringskassan uppdrag att minska antalet sjukskrivna. Resultatet blev att svårt cancersjuka, gravt funktionshindrade och människor med långvarigt tungt missbruk tvingades stå till den öppna arbetsmarknadens förfogande! Och saknade de utsparkade inkomst, så fick de söka försörjningsstöd. Fram till 2014 så kommer cirka 75 000 människor att kastas ut från försäkringskassan, och alliansregeringen lyckas med sin helbrägdarörelse i en omfattning som vilket kristet samfund som helst måste avundas! Att de friskförklarade inte blir kryare får väl anses som en osolidarisk handling.
Men en kristdemokratiskt socialminister är väl bra? Jo, jag tillhör de få som gillar hennes vilja, men den räcker ju inte till. Ministerposten är snarast en politiskt gisslan för KD. Alliansen har ju en politik som främjar främst ekonomiska aspekter, som alkoholtillstånd för alla krogar som vill, höga införselkvoter och liknande. Snart är det väl bara julen kvar som helg, där firandet inte består av öltält och coverband som spelar gamla ”Creedence”-låtar...
Så, om Kristdemokraterna verkligen vill ha ett ”Mänskligare Sverige” för ”Verklighetens folk”, så får de hoppas på en rödgrön valseger. För i den verkliga alliansregeringen bestämmer Moderaterna och Folkpartiet, och mänsklig Socialpolitik är verkligen inte deras grej...
torsdag 9 september 2010
Mona Sahlins (im)popularitet
Jag tillhör de som aldrig gillat Mona Sahlin. Hennes retorik låter som om hon fortfarande var med i SSU, och dialekten påminner om ett parodinummer om stockholmare i en småländsk nyårsrevy.
Men lite motvilligt har jag börjat ändrat åsikt. Visserligen är hon socialdemokrat, ett parti jag gärna samarbetar med, men vars ideologi jag inte delar, och detta kanske inte talar så mycket för åsiktsbyte, men ändock. Jag har lyssnat på henne, och tycker nog att hon retoriskt inte är riktigt lika skicklig som Gudrun Schyman (som är enormt duktig på att säga absolut ingenting på ett alldeles lysande sätt), men har mycket mer substans i det hon säger. Hon ger även ett ärligt engagerat intryck, till skillnad från den något distanserade och mer kyliga statsminister Reinfeldt. På det stora hela, har hon vuxit på ett sätt, som tidigare inte var tillåtet för ministrar under Göran Perssons regim.
Det är därför det är så obehagligt med pressen, och i synnerhet kvällspressen! Tyvärr så skiter kvällshyenorna ofta i pressetik, och ägnar sig allt mer åt att skapa nyheter än att förmedla dem, och just nu försöker de göra ett kadaver av henne som de kan kasta sig över och slita i småbitar. De är inte intresserade av att förmedla det hon säger, utan hur hon säger det, och eftersom det säljer bättre med elakheter, så skriver de detta. Givetvis så ger sådant en negativ bild hos allmänheten, som i sin tur förmedlar sin sympati till något annat parti än Socialdemokraterna, och på så sätt både bekräftar man och spär på den presskapade ”förlorarstämpeln” på henne.
Men rent konkret, tror någon på allvar att Alliansens lyckade opionsundersökningar beror på bra politik? En och annan vettig sak har de givetvis åstadkommit, men alldeles för många idéer har fungerat bra teoretiskt, men inte varit särskilt hoplänkade med den vardag som verklighetens folk upplever. Och politik ska ju vara framtidsvisioner, fast de fyra allianspartierna verkar ju vara eniga enbart för att de struntat i den egna politiken, tagit fram minsta gemensamma nämnare, och regerar som om de vore en bunt revisorer. Det är ingen tillfällighet att många Moderater säger att deras bästa valarbetare är Mona Sahlin, ett indirekt erkännande att deras egna politik inte räcker till...
Men jag har accepterat Mona Sahlin. Jag kommer nog inte att ”gilla” henne, men jag har börjat respektera henne, och det är mycket viktigare! För hon har visioner, som består av annat än rabblande av siffror hit och dit på det som alliansen gärna ägnar sig åt. Och om Miljöpartiet får tillräckligt många röster för att komplettera, så tror jag att hon kan bli en alldeles utmärkt statsminister. Och det förtjänar Sverige!
Men lite motvilligt har jag börjat ändrat åsikt. Visserligen är hon socialdemokrat, ett parti jag gärna samarbetar med, men vars ideologi jag inte delar, och detta kanske inte talar så mycket för åsiktsbyte, men ändock. Jag har lyssnat på henne, och tycker nog att hon retoriskt inte är riktigt lika skicklig som Gudrun Schyman (som är enormt duktig på att säga absolut ingenting på ett alldeles lysande sätt), men har mycket mer substans i det hon säger. Hon ger även ett ärligt engagerat intryck, till skillnad från den något distanserade och mer kyliga statsminister Reinfeldt. På det stora hela, har hon vuxit på ett sätt, som tidigare inte var tillåtet för ministrar under Göran Perssons regim.
Det är därför det är så obehagligt med pressen, och i synnerhet kvällspressen! Tyvärr så skiter kvällshyenorna ofta i pressetik, och ägnar sig allt mer åt att skapa nyheter än att förmedla dem, och just nu försöker de göra ett kadaver av henne som de kan kasta sig över och slita i småbitar. De är inte intresserade av att förmedla det hon säger, utan hur hon säger det, och eftersom det säljer bättre med elakheter, så skriver de detta. Givetvis så ger sådant en negativ bild hos allmänheten, som i sin tur förmedlar sin sympati till något annat parti än Socialdemokraterna, och på så sätt både bekräftar man och spär på den presskapade ”förlorarstämpeln” på henne.
Men rent konkret, tror någon på allvar att Alliansens lyckade opionsundersökningar beror på bra politik? En och annan vettig sak har de givetvis åstadkommit, men alldeles för många idéer har fungerat bra teoretiskt, men inte varit särskilt hoplänkade med den vardag som verklighetens folk upplever. Och politik ska ju vara framtidsvisioner, fast de fyra allianspartierna verkar ju vara eniga enbart för att de struntat i den egna politiken, tagit fram minsta gemensamma nämnare, och regerar som om de vore en bunt revisorer. Det är ingen tillfällighet att många Moderater säger att deras bästa valarbetare är Mona Sahlin, ett indirekt erkännande att deras egna politik inte räcker till...
Men jag har accepterat Mona Sahlin. Jag kommer nog inte att ”gilla” henne, men jag har börjat respektera henne, och det är mycket viktigare! För hon har visioner, som består av annat än rabblande av siffror hit och dit på det som alliansen gärna ägnar sig åt. Och om Miljöpartiet får tillräckligt många röster för att komplettera, så tror jag att hon kan bli en alldeles utmärkt statsminister. Och det förtjänar Sverige!
onsdag 8 september 2010
Stackars Sverigedemokraternas reklamkupp
Jag brukar säga till folk att de inte ska underskatta Sverigedemokraterna. För när man lyssnar på deras åsikter och läser de delar av deras partiprogram som de inte stulit av andra partier, kan man tro att de är mer eller mindre imbecilla och/eller har haft en svår barndom. Fast så enkelt är det inte. Ganska många i SD är vanligt hederligt folk, som har åsikter som inte är så extrema som man gärna vill tro!
Det stora problemet är den väldigt otäcka svansen, som definitivt påverkar partiet. Även om de flesta av dessa är bortrensade från att visas offentligt utav partiets taktiker för att inte skrämma bort väljare, så finns de fortfarande kvar som en brun skugga med makt.
SD är smarta! Deras reklamfilm som TV4 stoppat, kan knappast partiet heller ha räknat med att den skulle ha fått visas. Å andra sidan, så skapar bortplockandet av reklamfilmen en nyfikenhet som gör att människor söker sig till partiets hemsida. Partiet får dessutom en offerstatus, och kan få sympatiröster av folk med ett allmänt politikerförakt och som har den konstiga vanföreställningen att SD inte består av politiker, (eller ännu värre, skulle vara hederligare än andra politiker, även om undersökningar om hur SD och dess företrädare visar på motsatsen). Slutligen, så är filmen tillräckligt smaklös, vilket var förutsättningen för att den skulle stoppas, för att tilltala de bruna trollen i partiet.
Enligt SD;s partiledare Jimmy Åkesson, som leker martyr, så har denna film (som kostat en miljon), bara ett budskap, att man ska prioritera statens utgifter. Fast när man tittar på den så får åtminstone jag klara obehagskänslor, och faktiskt, lite medlidande med en del ”vanliga” företrädare utav Sverigedemokraterna! För jag tror att de faktiskt inte förstår vilka åsikter de egentligen utnyttjas till att dölja, och utnyttjade människor är det alltid synd om, till och med de som kallar sig ”Sverigedemokrater”.
Det stora problemet är den väldigt otäcka svansen, som definitivt påverkar partiet. Även om de flesta av dessa är bortrensade från att visas offentligt utav partiets taktiker för att inte skrämma bort väljare, så finns de fortfarande kvar som en brun skugga med makt.
SD är smarta! Deras reklamfilm som TV4 stoppat, kan knappast partiet heller ha räknat med att den skulle ha fått visas. Å andra sidan, så skapar bortplockandet av reklamfilmen en nyfikenhet som gör att människor söker sig till partiets hemsida. Partiet får dessutom en offerstatus, och kan få sympatiröster av folk med ett allmänt politikerförakt och som har den konstiga vanföreställningen att SD inte består av politiker, (eller ännu värre, skulle vara hederligare än andra politiker, även om undersökningar om hur SD och dess företrädare visar på motsatsen). Slutligen, så är filmen tillräckligt smaklös, vilket var förutsättningen för att den skulle stoppas, för att tilltala de bruna trollen i partiet.
Enligt SD;s partiledare Jimmy Åkesson, som leker martyr, så har denna film (som kostat en miljon), bara ett budskap, att man ska prioritera statens utgifter. Fast när man tittar på den så får åtminstone jag klara obehagskänslor, och faktiskt, lite medlidande med en del ”vanliga” företrädare utav Sverigedemokraterna! För jag tror att de faktiskt inte förstår vilka åsikter de egentligen utnyttjas till att dölja, och utnyttjade människor är det alltid synd om, till och med de som kallar sig ”Sverigedemokrater”.
söndag 5 september 2010
Marknader och tillväxt
Jag var på augustifestens marknad i Norrköping. Trångt, men ganska trevligt i alla fall, om man nu gillar marknader. Men när jag flanerade omkring, fann jag en märklig sak, en liten kinatillverkad plastpistol, som kunde blåsa såpbubblor. Fanns även med ljud, (batteridrivet). Min första reaktion var, att det var sorgligt med ännu en leksak som passiviserar barns fantasi och lekande. Och vem tror på allvar att det kommer att fyllas på bubbelvätska eller bytas batterier senare? Ödet för leksaken är väl mer eller mindre förutbestämt att hamna i en leksakslåda och sedan i soporna.
Lite senare såg jag en sådan pistol trasig på marken, och då väcktes andra tankar. Man hämtar upp olja och gör plast av det. Man tar upp malm, och under stor energiåtgång görs först metall, och sedan en gjutform av denna. Därefter tar underbetalda asiatiska arbetare och smälter plasten och gjuter delar som monteras ihop, och sedan tillsättes lite robottillverkade elektronikdelar samt några batterier. Tills sist fylls det på en vätska för bubblorna bestående av gu-vet-vad! Hela köret packas i en container och fraktas över halva jordklotet, packas om till lastbilar och sedan distribueras till marknadshandlare och andra. Allt detta, för att tämligen omgående gå sönder och kastas.
Hur kan man slösa så mycket energi, både för tillverkning och transporter, för, ursäkta uttrycket, ren skit! Fast om man ifrågasätter sådant, så är man tillväxtfientig. Men energiproduktion är alltid miljöförstörande, och någonstans måste vi göra något, Vi har en samhällsstruktur, inklusive pensioner och liknande, som förutsätter ständig tillväxt. Denna struktur är skapad av ekonomer och politiker i ohelig allians. Det som motsätter detta är två saker, dels att det med begränsade resurser (som ett jordklot är, trots storleken) är att ständig tillväxt är en matematisk omöjlighet. Den andra delen är, att vi trots att miljöförstöringen är mänsklighetens största problem, (även om det långt ifrån ännu inte är uppenbart för alla), inte kan slösa på energiproduktion och övrig resursförbrukning hur -som-helst.
Självklart finns det områden där tillväxt är bra, som exempelvis energibesparande produkter, men det vore en välgärning för alla, i synnerhet för de kommande generationerna, att när vi pratar ”tillväxt”, syftar på kvalitet och inte kvantitet.
För vare sig matematik eller fysik är intresserade av kompromisser. För att ändra jordens grundexistens krävs betydligt högre makter än ekonomer eller politiker, även om några av dem har en grovt felaktig självbild som motsäger detta.
Lite senare såg jag en sådan pistol trasig på marken, och då väcktes andra tankar. Man hämtar upp olja och gör plast av det. Man tar upp malm, och under stor energiåtgång görs först metall, och sedan en gjutform av denna. Därefter tar underbetalda asiatiska arbetare och smälter plasten och gjuter delar som monteras ihop, och sedan tillsättes lite robottillverkade elektronikdelar samt några batterier. Tills sist fylls det på en vätska för bubblorna bestående av gu-vet-vad! Hela köret packas i en container och fraktas över halva jordklotet, packas om till lastbilar och sedan distribueras till marknadshandlare och andra. Allt detta, för att tämligen omgående gå sönder och kastas.
Hur kan man slösa så mycket energi, både för tillverkning och transporter, för, ursäkta uttrycket, ren skit! Fast om man ifrågasätter sådant, så är man tillväxtfientig. Men energiproduktion är alltid miljöförstörande, och någonstans måste vi göra något, Vi har en samhällsstruktur, inklusive pensioner och liknande, som förutsätter ständig tillväxt. Denna struktur är skapad av ekonomer och politiker i ohelig allians. Det som motsätter detta är två saker, dels att det med begränsade resurser (som ett jordklot är, trots storleken) är att ständig tillväxt är en matematisk omöjlighet. Den andra delen är, att vi trots att miljöförstöringen är mänsklighetens största problem, (även om det långt ifrån ännu inte är uppenbart för alla), inte kan slösa på energiproduktion och övrig resursförbrukning hur -som-helst.
Självklart finns det områden där tillväxt är bra, som exempelvis energibesparande produkter, men det vore en välgärning för alla, i synnerhet för de kommande generationerna, att när vi pratar ”tillväxt”, syftar på kvalitet och inte kvantitet.
För vare sig matematik eller fysik är intresserade av kompromisser. För att ändra jordens grundexistens krävs betydligt högre makter än ekonomer eller politiker, även om några av dem har en grovt felaktig självbild som motsäger detta.
lördag 4 september 2010
Folkpartiet kommunisterna?
Maud Olofsson har inte helt släppt kontakten med landsbygden. Varje gång hon nämner Miljöpartiet (vilket verkar vara oftare än hon säger "Centerpartiet"), så använder hon dynggrepen! Bland annat så så sade hon i en intervjuv i Sveriges Television att MP var värre(!) än kommunister, då Miljöpartiet föreslog att friskolor som gav vinst, skulle rapportera detta till skolinspektionen.
Nu har Folkpartiets partiledare Björklund anammat en del av Miljöpartiets skolpolitik, inklusive det om att vinster för friskolor som går ut över undervisningens kvalité inte är acceptabelt. I konsekvensens namn så borde Maud Olofsson tycka att inte bara MP är kommunistiskt, utan även att Folkpartiet är detta!
Så nu har vi tre nya borgerliga partier, "Nya" Moderaterna", "Folkpartiet kommunisterna" och "Centerpartiet Stureplansliberalerna" i valet att ta hänsyn till. Alliansens småpartier börjar inse att de kämpar för sin överlevnad, men ska man ägna sig åt ständig smutskastning såsom Centern gör, så ska man kanske man ska sikta lite bättre, så att man inte träffar sina allierade.
Nu har Folkpartiets partiledare Björklund anammat en del av Miljöpartiets skolpolitik, inklusive det om att vinster för friskolor som går ut över undervisningens kvalité inte är acceptabelt. I konsekvensens namn så borde Maud Olofsson tycka att inte bara MP är kommunistiskt, utan även att Folkpartiet är detta!
Så nu har vi tre nya borgerliga partier, "Nya" Moderaterna", "Folkpartiet kommunisterna" och "Centerpartiet Stureplansliberalerna" i valet att ta hänsyn till. Alliansens småpartier börjar inse att de kämpar för sin överlevnad, men ska man ägna sig åt ständig smutskastning såsom Centern gör, så ska man kanske man ska sikta lite bättre, så att man inte träffar sina allierade.
onsdag 4 augusti 2010
Nya Moderaterna tvättar bäst!
På slutet av sjuttiotalet, så engagerade jag mig i betygsfrågan. Jag lämnade SSU och hamnade i MSU, Moderat Skolungdom, och var aktiv där. Faktum är, att jag trivdes bra hos dem, det var en motreaktion av den vänstervåg jag växt upp under, och lite tonårsuppror är aldrig fel. Allt dessutom förstärkt av Svenska Arbetsgivarföreningens framgångsrika ”Satsa på dig själv” kampanj, där man bäddade för egoismens och Yippieepokens tidevarv, (den som senare skulle tömma landet på pengar). Steget från S till M var inte så långt som man tror, uppväxt i en bruksort, så var det inte den radikala socialismen som gällde. Gråsossarna och de värdekonservativa Moderaterna var märkligt ense i mycket, det märkte till och med jag. Efter gymnasietiden, så hamnade jag i MUF. Men det hade hänt något, för det var en annan stämning som gällde, man pratade hellre om ”Frihet”, än om ”Ansvar”, precis som om dessa saker inte hörde intimt ihop, och jag började vantrivas. Droppen för mig var ett samtal mellan två MUF;are jag ofrivilligt hörde på buss 460 mellan Norrköping - Valdemarsvik. De pratade om sin framtid, och att de skulle jobba med aktier (helt ok för övrigt, ett fånigt med hederligt yrke), men det som knäckte mig var det uttalade ett så stort förakt om vanligt arbete, i synnerhet kroppsarbete, och om de som utförde detta. En skitgrej självklart, uttalat av två nittonåriga snorungar, men för mig uppenbarade det sig vad jag hade stört mig på.
De ”vuxna” Moderater som jag (med ungdomens rätt) retat mig på hade en del nackdelar, de pratade gärna skatter, försvar och tyckte nästan alltid illa om sossar. Men jag hade faktiskt aldrig hört någon uttalat sig nedlåtande om folk som arbetade. En del hade ett klasstänkande och möjligen ansåg sig förmer än andra, ”de betalde ju mer skatt” bevars, men en grundrespekt fanns för arbetet och de utförde detta, för de begrep trots allt varifrån (även deras) pengar ursprungligen kom ifrån. Men MUF runt 1980 hade börjat byta riktning till oansvarig egoism, där kollektivt ansvar betraktades som något löjligt och nästan farligt.
Under ett antal år, så svävade jag omkring som en ganska politiskt ointresserad allmänborgerlig person, som inte tyckte det var så stor skillnad mellan partierna alls, inklusive S. Undantaget VPK var ju annorlunda, de var ju oftast arga, missförstådda martyrer, men när de inte luftade sina politiska åsikter, så var de mina goda vänner. Ungmoderaterna jag umgicks med festade friskt, och de gjorde detta hellre än pratade politik, vilket passade mig bra. För när de kom in på politik, så blev det märkligt. Att prata om sänkta skatter var ju obligatoriskt, och individens frihet är ju även den viktig, men socialdarwinismen lös igenom allt mer. Allt var individens ansvar, skiter det sig, ska man stå sitt kast. Någonstans så hade tokliberalerna tagit över en stor del av partiet, genom MUF;are som blivit lite äldre, men inte mognare.
Det är för övrigt den generation som nu har makten i alliansregeringen samt flera landsting och kommuner. Självklart, så har de slipat ned spetsarna i sina argument, eftersom de har trots allt blivit lite klokare, åtminstone i den meningen att de insett att man inte kan säga vad som helst.
Det absolut mest motsägelsefulla i detta parti är annars den toppstyrning som sker av åsikter. Man tycker att ett parti som jämt tjatar om individers valfrihet skulle uppskatta lite sunt motstånd när den blå bunkern skickar ut sina dekret om vilka åsikter som gäller för dagen, men icke. Både de gamla konservativa och de nyare liberalerna bugar och fogar in sig i leden. Socialdemokraterna gör ju samma sak, fast där anar man åtminstone den knytna näven i fickan, men hos de mansdominerade Moderaterna drar man på sin höjd åt slipsknuten lite extra.
2005 så skedde det något märkligt. De ”Nya Moderaterna” skapades. Inte en välbehövlig förnyelse som skapas av motioner och hårda kongressdebatter, utan som en ren produkt av Moderaternas inhyrda reklambyråer. Självklart kan inte vare sig en reklambyrå eller ett parti som Moderaterna ändra för mycket av politiken hur-som-helst, men däremot med presentationen av denna. Däremot saker som stötte bort tidigare S-väljare, som möjligen kunde rösta på Moderaterna, rensades bort. Exempelvis, motståndet mot LAS (Lagen om anställningskydd) försvann. Sådana förändringar är inte svårt i ett så toppstyrt parti som Moderaterna är. Men någonstans har det gått fel. Ett partis främsta uppgift är att framföra åsikter. Värderingar som ska presenteras på ett sätt som ska övertyga folk, och dessa ska ge partiet stöd och i dess förlängning ge partiet makt att genomdriva sin politik. Men Moderaterna har slutat presentera värderingar, utan koncentrerar sig på att säga saker som ger dem makten direkt. De har tappat fokus, från politikens egenvärde, till maktens berusning.
De kallar sig ”arbetareparti” för att ta väljare från S. De påstår sig vara det ”nya Miljöpartiet” för att ta från MP. De är ”liberala” för att nalla från FP (även om de tonat ned detta för tillfället, för samarbetets skull). De stjäl andra partiers profiler, inte för att de för den politiken, utan för att stjäla de positiva värden som folk kopplar ihop med profilerna. Ingen som sett Moderaternas politik kan kalla dem ”Miljöparti”, men alltid lurar de några, och samtidigt urholkar de ordets positiva betydelse! Så de vinner dubbelt, utan att göra annat än att enbart använda ordet ”Miljöparti”.
De stackars värdekonservativa vrider sig i vånda, men de är ju reliker från ett gammal era, innan SIFO-siffrorna gav reklambyråerna rätt. För de har ju lyckats, de har gjort Moderaterna till en ”Mädchen für alles”!
Man tror ju gärna när man hör dem, att de förändrats, men inte är det så.
Ett exempel från min hemort, Norrköping, är Gunnar Axén. Riksdagsledamot sedan 1998. Han tillhör den liberala tokhögern, bland annat utsedd som den knarkliberala ”Frihetsfronten”s favoritriksdagsman. Han har även propagerat för fri hembränning och andra stolligheter. När ”Nya Moderaterna” skapades, och de började kalla sig arbetarpartiet, så ligger det ju nära till hands att tro att han skulle lämna partiet. Men det gjorde han inte, utan han deltog glatt och hurtigt på Moderaternas ”Första majtåg”, bärandes plakat. Det märkliga är, att han inte behövde göra avbön från sina tidigare extremliberala åsikter om droger, utan blev i stället utsedd av alliansregeringen till att bli, av alla platser, ordförande i Socialförsäkringutskottet!
Inför detta val, så tar man ju för givet att han skulle rasa rejält på Moderaternas valsedel, eller helt avstå att ställa upp, eftersom hans åsikter ligger långt ifrån de åsikter de Nya Moderaterna påstår sig ha. Men icke!
Han är den Norrköpingsbo som kom högst upp på valsedeln. Men varför lämnade inte Axén partiet? Svaret är enkelt, Axén ingår i den Moderata inre kretsen, och vet att ”Nya Moderaterna” är främst en förändring utav presentationskaraktär.
Som ett tvättmedel, där man behåller innehållet, men ändrar kartongstorleken och logotypen, och kallar den ”Ny förbättrad produkt!”.
De gamla värdekonservativa Moderaterna sade ofta ”Det var bättre förr”!
Visst har de rätt, åtminstone när det gäller ärligheten hos Moderata Samlingspartiet. Själv förblir jag Miljöpartist.
De ”vuxna” Moderater som jag (med ungdomens rätt) retat mig på hade en del nackdelar, de pratade gärna skatter, försvar och tyckte nästan alltid illa om sossar. Men jag hade faktiskt aldrig hört någon uttalat sig nedlåtande om folk som arbetade. En del hade ett klasstänkande och möjligen ansåg sig förmer än andra, ”de betalde ju mer skatt” bevars, men en grundrespekt fanns för arbetet och de utförde detta, för de begrep trots allt varifrån (även deras) pengar ursprungligen kom ifrån. Men MUF runt 1980 hade börjat byta riktning till oansvarig egoism, där kollektivt ansvar betraktades som något löjligt och nästan farligt.
Under ett antal år, så svävade jag omkring som en ganska politiskt ointresserad allmänborgerlig person, som inte tyckte det var så stor skillnad mellan partierna alls, inklusive S. Undantaget VPK var ju annorlunda, de var ju oftast arga, missförstådda martyrer, men när de inte luftade sina politiska åsikter, så var de mina goda vänner. Ungmoderaterna jag umgicks med festade friskt, och de gjorde detta hellre än pratade politik, vilket passade mig bra. För när de kom in på politik, så blev det märkligt. Att prata om sänkta skatter var ju obligatoriskt, och individens frihet är ju även den viktig, men socialdarwinismen lös igenom allt mer. Allt var individens ansvar, skiter det sig, ska man stå sitt kast. Någonstans så hade tokliberalerna tagit över en stor del av partiet, genom MUF;are som blivit lite äldre, men inte mognare.
Det är för övrigt den generation som nu har makten i alliansregeringen samt flera landsting och kommuner. Självklart, så har de slipat ned spetsarna i sina argument, eftersom de har trots allt blivit lite klokare, åtminstone i den meningen att de insett att man inte kan säga vad som helst.
Det absolut mest motsägelsefulla i detta parti är annars den toppstyrning som sker av åsikter. Man tycker att ett parti som jämt tjatar om individers valfrihet skulle uppskatta lite sunt motstånd när den blå bunkern skickar ut sina dekret om vilka åsikter som gäller för dagen, men icke. Både de gamla konservativa och de nyare liberalerna bugar och fogar in sig i leden. Socialdemokraterna gör ju samma sak, fast där anar man åtminstone den knytna näven i fickan, men hos de mansdominerade Moderaterna drar man på sin höjd åt slipsknuten lite extra.
2005 så skedde det något märkligt. De ”Nya Moderaterna” skapades. Inte en välbehövlig förnyelse som skapas av motioner och hårda kongressdebatter, utan som en ren produkt av Moderaternas inhyrda reklambyråer. Självklart kan inte vare sig en reklambyrå eller ett parti som Moderaterna ändra för mycket av politiken hur-som-helst, men däremot med presentationen av denna. Däremot saker som stötte bort tidigare S-väljare, som möjligen kunde rösta på Moderaterna, rensades bort. Exempelvis, motståndet mot LAS (Lagen om anställningskydd) försvann. Sådana förändringar är inte svårt i ett så toppstyrt parti som Moderaterna är. Men någonstans har det gått fel. Ett partis främsta uppgift är att framföra åsikter. Värderingar som ska presenteras på ett sätt som ska övertyga folk, och dessa ska ge partiet stöd och i dess förlängning ge partiet makt att genomdriva sin politik. Men Moderaterna har slutat presentera värderingar, utan koncentrerar sig på att säga saker som ger dem makten direkt. De har tappat fokus, från politikens egenvärde, till maktens berusning.
De kallar sig ”arbetareparti” för att ta väljare från S. De påstår sig vara det ”nya Miljöpartiet” för att ta från MP. De är ”liberala” för att nalla från FP (även om de tonat ned detta för tillfället, för samarbetets skull). De stjäl andra partiers profiler, inte för att de för den politiken, utan för att stjäla de positiva värden som folk kopplar ihop med profilerna. Ingen som sett Moderaternas politik kan kalla dem ”Miljöparti”, men alltid lurar de några, och samtidigt urholkar de ordets positiva betydelse! Så de vinner dubbelt, utan att göra annat än att enbart använda ordet ”Miljöparti”.
De stackars värdekonservativa vrider sig i vånda, men de är ju reliker från ett gammal era, innan SIFO-siffrorna gav reklambyråerna rätt. För de har ju lyckats, de har gjort Moderaterna till en ”Mädchen für alles”!
Man tror ju gärna när man hör dem, att de förändrats, men inte är det så.
Ett exempel från min hemort, Norrköping, är Gunnar Axén. Riksdagsledamot sedan 1998. Han tillhör den liberala tokhögern, bland annat utsedd som den knarkliberala ”Frihetsfronten”s favoritriksdagsman. Han har även propagerat för fri hembränning och andra stolligheter. När ”Nya Moderaterna” skapades, och de började kalla sig arbetarpartiet, så ligger det ju nära till hands att tro att han skulle lämna partiet. Men det gjorde han inte, utan han deltog glatt och hurtigt på Moderaternas ”Första majtåg”, bärandes plakat. Det märkliga är, att han inte behövde göra avbön från sina tidigare extremliberala åsikter om droger, utan blev i stället utsedd av alliansregeringen till att bli, av alla platser, ordförande i Socialförsäkringutskottet!
Inför detta val, så tar man ju för givet att han skulle rasa rejält på Moderaternas valsedel, eller helt avstå att ställa upp, eftersom hans åsikter ligger långt ifrån de åsikter de Nya Moderaterna påstår sig ha. Men icke!
Han är den Norrköpingsbo som kom högst upp på valsedeln. Men varför lämnade inte Axén partiet? Svaret är enkelt, Axén ingår i den Moderata inre kretsen, och vet att ”Nya Moderaterna” är främst en förändring utav presentationskaraktär.
Som ett tvättmedel, där man behåller innehållet, men ändrar kartongstorleken och logotypen, och kallar den ”Ny förbättrad produkt!”.
De gamla värdekonservativa Moderaterna sade ofta ”Det var bättre förr”!
Visst har de rätt, åtminstone när det gäller ärligheten hos Moderata Samlingspartiet. Själv förblir jag Miljöpartist.
tisdag 27 juli 2010
Socialdemokrat? Nej!
1974, när jag var 14, så fick jag åldersdispens och tilläts arbeta med att sopa fabriksgolv på Gusums Bruk (för övrigt i den fabrikshall som senare brann och som skämde bruksorten i många år). Jag blev dessutom med i SSU, för det var alla mina kompisar. Efter något halvår så kom en äldre SSU;are och krävde att jag skulle vara med på en politisk kurs. Jag tvärnobbade, för att först pendla dryga milen till skolan (åttonde klass), sedan sopa fabriksgolv i två timmar, och efter detta idrotta med bordtennis, handboll eller fotboll tog all min tid. Han anklagade mig för att enbart utnyttja SSU för klubbstugan vid Yxningesjön och för festerna. Visst hade han rätt, jag var ju bara 14, fast jag blev klart fundersam, jag gjorde ju allt det där som Socialdemokraterna hyllade, pluggade, kroppsarbetade och idrottade, och det som väldigt ung.
När jag började gymnasiet några år sedan, så lämnade jag föreningen, jag var för skolbetyg då, och SSU tvärt emot. När jag 1979 slutade gymnasiet som gymnasieekonom, så behövde jag arbete. Det blev Solna Offset i Valdemarsvik, som tillverkade tryckpressar. På den tiden, så var det kollektivanslutning till SAP när man gick med ”Metall”. Jag ville inte vara med ett parti jag inte själv valt, så jag begärde att få slippa. De lokala fackföreträdarna ville inte hjälpa mig, utan det var först när jag hotade med att vända mig till syndikalisterna för att gå med det facket som de vek sig. Det slutade med att de kom under ett arbetspass med ett blankt papper och en penna, och sa åt mig att skriva en ansökan(!) om att slippa få vara medlem i partiet. Jag vet inte än idag om jag blev partimedlem eller inte. Under de år jag jobbade på fabriken, hade jag många goda vänner, fast det fanns en klick som jämt och ständigt gav mig glirningar om att jag inte var sosse, var en svikare och var osolidarisk. (Kommunister, oavsett kommunistparti var inte heller poppis, fast de behandlades annorlunda, de blev utfrusna).
Nu tror förstås många att jag är en bitter sossehatare, men icke! Jag älskar folkrörelserna, de som är så intimt ihopkopplade med Socialdemokraterna (och i viss mån Centern). Inte för att jag själv deltagit aktivt i dessa rörelser, utan mest för vad de betytt för att skapa det land jag älskar. I väldigt många sakfrågor, så delar jag, mer eller mindre, SAP;s slutsatser och politik. Men sosse, aldrig!
När S och de andra folkrörelserna bildades, var det för att skapa en socialistisk utopi, och för att skapa utopier krävs det uppoffring och pliktkänsla. Något som ligger nära till socialismen, är att alla är jämlika, och de som bestämmer gör alltså detta som en tung plikt och ska stödjas av alla andra, för det är ju trots allt gemensamma mål man strävar efter. Tyvärr, så är ett kollektivt gemensamt mål inte lätt att uppnå, för en del vill inte dit. Externt så är dessa fiender, internt, så är de osolidariska! Sådana här saker var nödvändiga när partiet bildades, och även till viss del en ideologisk grundtanke. Gårdagens klassamhälle med arbetarklasser var på många sätt enklare att förstå än dagens myriad av olika klasser (ekonomiska, kulturella, makt, osv), där alla kan uppleva sig som offer i någon situation.
Självklart så har partiet ändrats mycket genom åren, idag har de anpassat sig för en modern värld, åtminstone tror de att de har detta. För den socialistiska utopin är glömd, den förblev en utopi, men strukturen och retoriken är kvar. Det är där det skär sig totalt för mig. I S, så bråkar man internt, och är man en minoritet, så förlorar man! Punkt!! Minoriteter är osolidariska och kompromissviljan är liten. Utåt sätt så håller alla ihop, och partiet är ett parti med tradition av att man knyter näven i fickan. Nu är säkert en del som inte gillar alls vad jag skriver, och att jag har fel, självklart har jag inte helt rätt, men nyanser bryr jag mig inte om i min blogg! Fast de som misstycker, kan ju försöka minnas, hur ofta de hört uttrycket ”När partiet kallar, osv”. För då håller man tyst, lyder toppen, och sluter solidariskt upp för att uppnå det utopiska målet som alla har sedan länge glömt bort, för det är ju bara toppen som av tradition vet slutdestinationen och färdvägen, (som chaufförer på en charterbussresa med målet som överraskning...). Sossarnas valslogan 2006 ”Alla ska med”, var utåt sett en slogan om att ingen ska lämnas utanför (samhället), men budskapet som sådant var en klassisk uppmaning om att partiet kallar, och då måste de passiviserade soffliggarna vara solidariska och gå och rösta.
Så jag upprepar, jag trivs med Sossar, majoriteten av mina vänner är socialdemokrater, och jag delar partiets politik i många frågor. Men om någon Miljöpartiordförande av något slag, skulle komma och säga till mig, ”Detta står vi för, och det ska nu även du göra, av solidariska skäl!”, så finns det inte en chans att jag nickar och samtycker (i synnerhet inte med knuten näve i fickan!), utan risken är stor att jag svarar ”Ta´re i häcken!”, till och med ifall jag egentligen håller med. Och det är därför jag inte kan vara sosse, för en del av dem förstår inte vare sig själva problematiken eller mina invändningar! Och ifall någon säger till mig ”Alla ska med”, så svarar jag ”Säg mig först; Vart, hur och varför, så ska jag sen fundera på saken!”. Under tiden jag väntar på svaren, så förblir jag Miljöpartist.
När jag började gymnasiet några år sedan, så lämnade jag föreningen, jag var för skolbetyg då, och SSU tvärt emot. När jag 1979 slutade gymnasiet som gymnasieekonom, så behövde jag arbete. Det blev Solna Offset i Valdemarsvik, som tillverkade tryckpressar. På den tiden, så var det kollektivanslutning till SAP när man gick med ”Metall”. Jag ville inte vara med ett parti jag inte själv valt, så jag begärde att få slippa. De lokala fackföreträdarna ville inte hjälpa mig, utan det var först när jag hotade med att vända mig till syndikalisterna för att gå med det facket som de vek sig. Det slutade med att de kom under ett arbetspass med ett blankt papper och en penna, och sa åt mig att skriva en ansökan(!) om att slippa få vara medlem i partiet. Jag vet inte än idag om jag blev partimedlem eller inte. Under de år jag jobbade på fabriken, hade jag många goda vänner, fast det fanns en klick som jämt och ständigt gav mig glirningar om att jag inte var sosse, var en svikare och var osolidarisk. (Kommunister, oavsett kommunistparti var inte heller poppis, fast de behandlades annorlunda, de blev utfrusna).
Nu tror förstås många att jag är en bitter sossehatare, men icke! Jag älskar folkrörelserna, de som är så intimt ihopkopplade med Socialdemokraterna (och i viss mån Centern). Inte för att jag själv deltagit aktivt i dessa rörelser, utan mest för vad de betytt för att skapa det land jag älskar. I väldigt många sakfrågor, så delar jag, mer eller mindre, SAP;s slutsatser och politik. Men sosse, aldrig!
När S och de andra folkrörelserna bildades, var det för att skapa en socialistisk utopi, och för att skapa utopier krävs det uppoffring och pliktkänsla. Något som ligger nära till socialismen, är att alla är jämlika, och de som bestämmer gör alltså detta som en tung plikt och ska stödjas av alla andra, för det är ju trots allt gemensamma mål man strävar efter. Tyvärr, så är ett kollektivt gemensamt mål inte lätt att uppnå, för en del vill inte dit. Externt så är dessa fiender, internt, så är de osolidariska! Sådana här saker var nödvändiga när partiet bildades, och även till viss del en ideologisk grundtanke. Gårdagens klassamhälle med arbetarklasser var på många sätt enklare att förstå än dagens myriad av olika klasser (ekonomiska, kulturella, makt, osv), där alla kan uppleva sig som offer i någon situation.
Självklart så har partiet ändrats mycket genom åren, idag har de anpassat sig för en modern värld, åtminstone tror de att de har detta. För den socialistiska utopin är glömd, den förblev en utopi, men strukturen och retoriken är kvar. Det är där det skär sig totalt för mig. I S, så bråkar man internt, och är man en minoritet, så förlorar man! Punkt!! Minoriteter är osolidariska och kompromissviljan är liten. Utåt sätt så håller alla ihop, och partiet är ett parti med tradition av att man knyter näven i fickan. Nu är säkert en del som inte gillar alls vad jag skriver, och att jag har fel, självklart har jag inte helt rätt, men nyanser bryr jag mig inte om i min blogg! Fast de som misstycker, kan ju försöka minnas, hur ofta de hört uttrycket ”När partiet kallar, osv”. För då håller man tyst, lyder toppen, och sluter solidariskt upp för att uppnå det utopiska målet som alla har sedan länge glömt bort, för det är ju bara toppen som av tradition vet slutdestinationen och färdvägen, (som chaufförer på en charterbussresa med målet som överraskning...). Sossarnas valslogan 2006 ”Alla ska med”, var utåt sett en slogan om att ingen ska lämnas utanför (samhället), men budskapet som sådant var en klassisk uppmaning om att partiet kallar, och då måste de passiviserade soffliggarna vara solidariska och gå och rösta.
Så jag upprepar, jag trivs med Sossar, majoriteten av mina vänner är socialdemokrater, och jag delar partiets politik i många frågor. Men om någon Miljöpartiordförande av något slag, skulle komma och säga till mig, ”Detta står vi för, och det ska nu även du göra, av solidariska skäl!”, så finns det inte en chans att jag nickar och samtycker (i synnerhet inte med knuten näve i fickan!), utan risken är stor att jag svarar ”Ta´re i häcken!”, till och med ifall jag egentligen håller med. Och det är därför jag inte kan vara sosse, för en del av dem förstår inte vare sig själva problematiken eller mina invändningar! Och ifall någon säger till mig ”Alla ska med”, så svarar jag ”Säg mig först; Vart, hur och varför, så ska jag sen fundera på saken!”. Under tiden jag väntar på svaren, så förblir jag Miljöpartist.
fredag 23 juli 2010
Kristdemokrat? Gu´ bevare mig!
Jag har en konstig relation till kristdemokraterna. Ett konservativt parti som många direkt avskyr, men inte jag. I Norrköping uppskattar jag deras miljöengagemang (som vida överträffar det KD har på riksnivå), och de jag känner lokalt gillar jag även personligen. KD;s intresse av flyktingfrågor och bidrag till olika länder anser jag varmt och uppriktigt, det är delar av en positiv humanitär kristen socialkonservativ anda som jag uppskattar. Gulle-gull alltså! Men inte f.n är jag kristdemokrat för den skull, för hur jag än uppskattar vissa delar, så är jag inte konservativ, utan grönliberal.
Min dominerade känslomässiga inställning till KD är egentligen ett rent obehag, skapat av en Kristdemokratisk minoritet, en gruppering som tillåtits ta oerhört stor plats i partiet! En del påstår att det är ett Uppsala-”livets ord” baserat miniparti i partiet som är denna minoritet, men om det är sant vet jag ärligt talat inte. Oavsett ursprung, så är det dessa den enda gruppering i något riksdagsparti som bokstavligen skrämmer mig! Moderaternas extremliberala tokhöger, vänsterpartiets kvarvarande kommunister eller Centerns skånska rasister är obehagliga, men de har oftast åsikter man kan förstå, även när man inte delar dem. Jag kommer givetvis att generalisera fortsättningsvis, för det finns nyanser, men det saknas utrymme för detta.
Vad denna KD-minoritet gör som skrämmer mig, är den totala bristen på distans till sina egna åsikter. De tror bokstavligen att de representerar gud, och att partiet är deras verktyg! Om en Sverigedemokrat säger sig vara emot homosexuella, med motivationen ”jag är inskränkt!”, så skulle jag ärligt uppskatta detta. En kristdemokrat med sans kan lite krystat säga, ”all kärlek är av gud”, vilket antagligen är ett sätt att undvika ämnet, men är nog också ganska ärligt. KD;s minoritet säger inte öppet i politiska sammanhang att homosexuella är en skapelse av djävulen, och de ska brinna i helvetet, (men jag har dock hört detta uttryckas ganska bokstavligen av KD-medlemmar, dock inte just då valda politiker). Den homofientlighet partiet anses stå för är antagligen alltså både sann och osann. Att partiet inte stod längst fram och kämpade för de homosexuellas rätt, är ju ganska logiskt, konservativa står aldrig längst fram i några sammanhang över huvud taget, men andra stora partier har ju knappast prioriterat denna fråga heller genom historien, så en konservativ eftersläpning är ju väntad... Kristdemokraterna som sådant har krystat fram en kompromiss i denna fråga, och liknande andra svåra frågor (såsom abort), med hänsyn till politisk korrekthet, ärligt toleranta medlemmar och inskränkta fanatiker. Därför undviker partiet helst vissa ämnen, eftersom ingen partirepresentant kan känna ärlig entusiasm för saker som motvilligt måste sägas för att inte skrämma bort eventuella väljare. Därav partiets populism, för det är lättare att prata om sänkt bensinskatt än frågor, där partiet är så splittrat.
Problemet för KD är att till och med de flesta Sverigedemokrater inser att en del åsikter ska framföras med vissa nyanser för att inte skrämma bort folk, men den lilla klicken ”KD-elitister” är så totalt övertygade om sin förträfflighet, att de gör sitt bästa för att KD ska gå under genom att säga vad de tycker med enbart marginell anpassning till politisk korrekthet. Skulle KD ramla ut ur riksdagen skulle jag inte sörja partiet som sådant, men kanske beklaga att partiets sympatisörer troligen hamnar i den borgerliga slasktratten Moderaterna, vars nya slätstrukna retorik tycks rymma allt och alla, extremliberaler, värdekonservativa, f d gråsossar, socialdarwinister med flera. Kristdemokraterna har det bästa från kristendomen, en sann, tolerant och oegenyttig människokärlek, och det absolut sämsta, en inskränkt, svekfullt förakt för alla som tänker eller tror annorlunda. Jag hoppas innerligt, att förr eller senare tar den första gruppens tålamod slut (ok, oändligt tålamod och självpåtaget martyrskap är ju också kännetecken) och ber den senare gruppen att helt enkelt dra åt helvete! Oavsett vad de gör, så förblir jag miljöpartist!
Min dominerade känslomässiga inställning till KD är egentligen ett rent obehag, skapat av en Kristdemokratisk minoritet, en gruppering som tillåtits ta oerhört stor plats i partiet! En del påstår att det är ett Uppsala-”livets ord” baserat miniparti i partiet som är denna minoritet, men om det är sant vet jag ärligt talat inte. Oavsett ursprung, så är det dessa den enda gruppering i något riksdagsparti som bokstavligen skrämmer mig! Moderaternas extremliberala tokhöger, vänsterpartiets kvarvarande kommunister eller Centerns skånska rasister är obehagliga, men de har oftast åsikter man kan förstå, även när man inte delar dem. Jag kommer givetvis att generalisera fortsättningsvis, för det finns nyanser, men det saknas utrymme för detta.
Vad denna KD-minoritet gör som skrämmer mig, är den totala bristen på distans till sina egna åsikter. De tror bokstavligen att de representerar gud, och att partiet är deras verktyg! Om en Sverigedemokrat säger sig vara emot homosexuella, med motivationen ”jag är inskränkt!”, så skulle jag ärligt uppskatta detta. En kristdemokrat med sans kan lite krystat säga, ”all kärlek är av gud”, vilket antagligen är ett sätt att undvika ämnet, men är nog också ganska ärligt. KD;s minoritet säger inte öppet i politiska sammanhang att homosexuella är en skapelse av djävulen, och de ska brinna i helvetet, (men jag har dock hört detta uttryckas ganska bokstavligen av KD-medlemmar, dock inte just då valda politiker). Den homofientlighet partiet anses stå för är antagligen alltså både sann och osann. Att partiet inte stod längst fram och kämpade för de homosexuellas rätt, är ju ganska logiskt, konservativa står aldrig längst fram i några sammanhang över huvud taget, men andra stora partier har ju knappast prioriterat denna fråga heller genom historien, så en konservativ eftersläpning är ju väntad... Kristdemokraterna som sådant har krystat fram en kompromiss i denna fråga, och liknande andra svåra frågor (såsom abort), med hänsyn till politisk korrekthet, ärligt toleranta medlemmar och inskränkta fanatiker. Därför undviker partiet helst vissa ämnen, eftersom ingen partirepresentant kan känna ärlig entusiasm för saker som motvilligt måste sägas för att inte skrämma bort eventuella väljare. Därav partiets populism, för det är lättare att prata om sänkt bensinskatt än frågor, där partiet är så splittrat.
Problemet för KD är att till och med de flesta Sverigedemokrater inser att en del åsikter ska framföras med vissa nyanser för att inte skrämma bort folk, men den lilla klicken ”KD-elitister” är så totalt övertygade om sin förträfflighet, att de gör sitt bästa för att KD ska gå under genom att säga vad de tycker med enbart marginell anpassning till politisk korrekthet. Skulle KD ramla ut ur riksdagen skulle jag inte sörja partiet som sådant, men kanske beklaga att partiets sympatisörer troligen hamnar i den borgerliga slasktratten Moderaterna, vars nya slätstrukna retorik tycks rymma allt och alla, extremliberaler, värdekonservativa, f d gråsossar, socialdarwinister med flera. Kristdemokraterna har det bästa från kristendomen, en sann, tolerant och oegenyttig människokärlek, och det absolut sämsta, en inskränkt, svekfullt förakt för alla som tänker eller tror annorlunda. Jag hoppas innerligt, att förr eller senare tar den första gruppens tålamod slut (ok, oändligt tålamod och självpåtaget martyrskap är ju också kännetecken) och ber den senare gruppen att helt enkelt dra åt helvete! Oavsett vad de gör, så förblir jag miljöpartist!
tisdag 20 juli 2010
Folkpartist, nej, jag är liberal!
En gång i tiden tyckte jag Bengt Westerberg var det tråkigaste som fanns. Inte för hans åsikter, utan för att han inte verkade ha bestämda åsikter om något alls. Givetvis var jag ung och dum då, och ville ha enkla, tydliga budskap. Med åren så mognade jag, och då ändrades min bild av honom, när jag väl insett att tillvaron inte var så enkel som jag ville ha den. Hans åsikter då speglar min nuvarande livsbild, att det trista ordet ”lagom” är i praktiken förbaskat bra! Hur-som-helst, precis som komikern Ronny Eriksson sjöng; ”innerst inne är vi alla folkpartister” så upplevde jag partiet, för den socialliberala blandningen av statligt och personligt ansvar passar mig idag utmärkt, även om jag föredrar att kalla mig ”Grönliberal” för att inte blandas ihop med dagens folkpartister.
För dagens folkparti har genomgått en förvandling. När Moderaterna lät tokhögern med sina extremliberala åsikter få makt i det partiet, så räckte inte ordet ”lagom” längre för FP. De insåg att det fanns en massa konservativa Moderater som inte kände sig hemma i ett parti där ord som samhällsansvar bespottades och kallades kommunism, och förstod att det var där det fanns röster att hämta.
Det tog några år, men givetvis förvandlas ett parti när nya grupperingar med andra åsikter ges allt större plats! Den socialliberala delen av partiet är idag undantryckt, och Bengt Westerbergs epok kallas idag för ”Snällismen”. Folkpartisterna av idag har inte läst Bamse, för då hade de lärt sig att det är fint att vara snäll. För dagens Folkparti kräver svenskatester för invandrare, har infört kontroll av e-post/internetsurfande hos vanliga svenskar, och skapat regler som sparkar bland annat cancerdöende, grava missbrukare och människor med Downs syndrom ut ur försäkringskassan och hänvisar dem till arbetsförmedlingen! Och kan de inte jobba så får väl kommunerna betala socialbidrag... I ett demokratiskt samhälle måste ett sådant parti givetvis få finnas, men att kalla sig ”liberalt”, är väl att tänja på begreppet väl mycket. Det är viss ironi, att när jag var yngre och dummare, så skulle jag uppskattat dagens Folkpartis raka, tydliga besked (även om jag inte hållit med budskapen), men i mogen ålder föredrar gårdagens nyanserade Folkparti. Någon av oss är fel i tiden, fast i dagens allt mer högervridna EU, med ett allt starkare kontrollsamhälle, en stigande byråkratisering och ökad intolerans, så kanske det är jag, för FP verkar inte bara platsa, utan till och med leda utvecklingen i Sverige!
Lokalt i Norrköping vill Folkpartiet ha en ”tak-över-huvudet” garanti! Låter jättebra, fast socialtjänstlagen accepterar inte att kommunerna låter folk sova utomhus, utan att åtminstone erbjuds ett boende, så det enda Folkpartiet lovar är, att de garanterar att de ska följa lagen. Man undrar om de inte har något bättre vallöfte än att åtminstone delvis följa socialtjänstlagen? Ett så fyrkantigt parti som Folkpartiet borde väl följa alla lagar, så glada som de är att skapa, nya frihetsbeskärande sådana för medborgarna?!
Ärligt talat, jag bryr mig inte om dagens Folkparti! De har övertagit för mycket av ”Ny demokratis” (minns ni dem?) politik och de blir alltmer intoleranta mot individer som missbrukar sin frihet genom att inte marschera i den takt som FP bestämmer. De spridda små öarna av sund socialliberalism som finns kvar hos en del folkpartister betraktas enbart som företrädare av den uråldriga, förhatliga ”Snällismen”, och hånas därefter. Kan dessa folkpartireliker strunta i NATO-medlemskap, och dessutom hitta det miljöintresse som står så lågt i kurs i Folkpartiet, så kan de nog (med viss tillvänjning) trivas ganska bra i Miljöpartiet. Själv förblir jag Miljöpartist.
För dagens folkparti har genomgått en förvandling. När Moderaterna lät tokhögern med sina extremliberala åsikter få makt i det partiet, så räckte inte ordet ”lagom” längre för FP. De insåg att det fanns en massa konservativa Moderater som inte kände sig hemma i ett parti där ord som samhällsansvar bespottades och kallades kommunism, och förstod att det var där det fanns röster att hämta.
Det tog några år, men givetvis förvandlas ett parti när nya grupperingar med andra åsikter ges allt större plats! Den socialliberala delen av partiet är idag undantryckt, och Bengt Westerbergs epok kallas idag för ”Snällismen”. Folkpartisterna av idag har inte läst Bamse, för då hade de lärt sig att det är fint att vara snäll. För dagens Folkparti kräver svenskatester för invandrare, har infört kontroll av e-post/internetsurfande hos vanliga svenskar, och skapat regler som sparkar bland annat cancerdöende, grava missbrukare och människor med Downs syndrom ut ur försäkringskassan och hänvisar dem till arbetsförmedlingen! Och kan de inte jobba så får väl kommunerna betala socialbidrag... I ett demokratiskt samhälle måste ett sådant parti givetvis få finnas, men att kalla sig ”liberalt”, är väl att tänja på begreppet väl mycket. Det är viss ironi, att när jag var yngre och dummare, så skulle jag uppskattat dagens Folkpartis raka, tydliga besked (även om jag inte hållit med budskapen), men i mogen ålder föredrar gårdagens nyanserade Folkparti. Någon av oss är fel i tiden, fast i dagens allt mer högervridna EU, med ett allt starkare kontrollsamhälle, en stigande byråkratisering och ökad intolerans, så kanske det är jag, för FP verkar inte bara platsa, utan till och med leda utvecklingen i Sverige!
Lokalt i Norrköping vill Folkpartiet ha en ”tak-över-huvudet” garanti! Låter jättebra, fast socialtjänstlagen accepterar inte att kommunerna låter folk sova utomhus, utan att åtminstone erbjuds ett boende, så det enda Folkpartiet lovar är, att de garanterar att de ska följa lagen. Man undrar om de inte har något bättre vallöfte än att åtminstone delvis följa socialtjänstlagen? Ett så fyrkantigt parti som Folkpartiet borde väl följa alla lagar, så glada som de är att skapa, nya frihetsbeskärande sådana för medborgarna?!
Ärligt talat, jag bryr mig inte om dagens Folkparti! De har övertagit för mycket av ”Ny demokratis” (minns ni dem?) politik och de blir alltmer intoleranta mot individer som missbrukar sin frihet genom att inte marschera i den takt som FP bestämmer. De spridda små öarna av sund socialliberalism som finns kvar hos en del folkpartister betraktas enbart som företrädare av den uråldriga, förhatliga ”Snällismen”, och hånas därefter. Kan dessa folkpartireliker strunta i NATO-medlemskap, och dessutom hitta det miljöintresse som står så lågt i kurs i Folkpartiet, så kan de nog (med viss tillvänjning) trivas ganska bra i Miljöpartiet. Själv förblir jag Miljöpartist.
måndag 19 juli 2010
Vänsterpartist? Hmm, nä!
I min ungdom på sjuttiotalet, så var jag fascinerad över det engagemang många kommunister visade i VPK, APK, KPML(r) eller vad de då kallade sig. Jag var även förundrad över hur arga de dessutom var, på allt och alla, alltid. Givetvis så fick många punktering förr eller senare, ilska är som sockerdopning, ger energi i början, men tömmer en i längden. Rent konkret så förstod jag deras ilska över åtskilliga dumheter, men skrämdes av deras lösningar, för förbannade människor brukar inte vara bra på konstruktiva och sansade svar. Nå, mycket vatten har runnit under broarna, och idag är de vänsterpartister som vuxit upp samtidigt som mig betydligt mindre arga, och jag trivs utmärkt med dem. I exempelvis Norrköpings socialnämnd där jag sitter, är de ytterst sympatiska människor. Vänsterpartiet har slipat ned taggarna och när jag gör testerna i pressens partisympatiundersökningar, så kommer ofta V högt upp!
Men jag kommer inte att bli vänsterpartist!
Saken är den, att Vänsterpartiet har lyckats stjäla de socialt svåra frågorna. De kämpar för missbrukare, jämställdhet, mot fattigdom, för invandrare mm. Områden där de flesta borgerliga partier mer eller mindre lämnat ”walk-over”, för även om allianspartierna har en del bra lösningar på enskilda frågor, så är det bara Kristdemokraterna som kan visa en viss trovärdighet vad det gäller engagemanget. Och det är därför V kommer högt i testerna för mig i sympati, för jag ser samma orättvisor som de gör. Att jag däremot inte är vänsterpartist, är för att jag inte ser samma lösningar som de.
Det gamla kommunistarvet gör att dagens vänsterparti inte har någon större flexibilitet, har man kommit på ett svar, då är det detta svar som gäller för alla. Alla skolor ska vara (nästan) likadana, och dagis, och sjukvård, och... Allt i offentligt ägande, styrt av politiker av rätt färg. Att ett parti, som faktiskt utvecklat en ganska bra småföretagarpolitik, har så svårt att första att komplexa problem kräver anpassning och olika lösningar, lösningar som helt enkelt inte går att uppnå med politisk toppstyrning, är märkligt! Jag tror inte på att politiker ska lägga sig i allt, de ska främst ge grundregler som andra får anpassa sig till, och dessa får skapa konstruktiva lösningar. Detta ger friskolor som exempelvis Waldorf, med annan pedagogik än kommunala skolor, chansen för elever som har annorlunda inlärningsförmåga möjlighet att uppnå samma önskade slutresultat. Ett annat exempel är att en vårdcentral inte måste vara landstingsägd, utan behöver bara uppfylla kraven från landstinget, för patienterna vill ha rätt vård, och skiter i vem som betalar läkarens lön. Jag tycker dock det är beklagligt att allianspartierna skäller VP för att vara kommunister, det är ett simpelt sätt att undvika debatt, för givetvis så måste man acceptera ett parti i förändring och respektera detta med de nya förutsättningarna (eller hur, ”Nya” Moderaterna?). Som grönliberal har jag inga problem med att samarbeta med Vänsterpartiet, för vi delar samma starka engagemang för de svårast utsatta i samhället, men de är socialister, och vill inte acceptera att svåra frågor inte löses med enkla svar. Så själv förblir jag Miljöpartist!
Men jag kommer inte att bli vänsterpartist!
Saken är den, att Vänsterpartiet har lyckats stjäla de socialt svåra frågorna. De kämpar för missbrukare, jämställdhet, mot fattigdom, för invandrare mm. Områden där de flesta borgerliga partier mer eller mindre lämnat ”walk-over”, för även om allianspartierna har en del bra lösningar på enskilda frågor, så är det bara Kristdemokraterna som kan visa en viss trovärdighet vad det gäller engagemanget. Och det är därför V kommer högt i testerna för mig i sympati, för jag ser samma orättvisor som de gör. Att jag däremot inte är vänsterpartist, är för att jag inte ser samma lösningar som de.
Det gamla kommunistarvet gör att dagens vänsterparti inte har någon större flexibilitet, har man kommit på ett svar, då är det detta svar som gäller för alla. Alla skolor ska vara (nästan) likadana, och dagis, och sjukvård, och... Allt i offentligt ägande, styrt av politiker av rätt färg. Att ett parti, som faktiskt utvecklat en ganska bra småföretagarpolitik, har så svårt att första att komplexa problem kräver anpassning och olika lösningar, lösningar som helt enkelt inte går att uppnå med politisk toppstyrning, är märkligt! Jag tror inte på att politiker ska lägga sig i allt, de ska främst ge grundregler som andra får anpassa sig till, och dessa får skapa konstruktiva lösningar. Detta ger friskolor som exempelvis Waldorf, med annan pedagogik än kommunala skolor, chansen för elever som har annorlunda inlärningsförmåga möjlighet att uppnå samma önskade slutresultat. Ett annat exempel är att en vårdcentral inte måste vara landstingsägd, utan behöver bara uppfylla kraven från landstinget, för patienterna vill ha rätt vård, och skiter i vem som betalar läkarens lön. Jag tycker dock det är beklagligt att allianspartierna skäller VP för att vara kommunister, det är ett simpelt sätt att undvika debatt, för givetvis så måste man acceptera ett parti i förändring och respektera detta med de nya förutsättningarna (eller hur, ”Nya” Moderaterna?). Som grönliberal har jag inga problem med att samarbeta med Vänsterpartiet, för vi delar samma starka engagemang för de svårast utsatta i samhället, men de är socialister, och vill inte acceptera att svåra frågor inte löses med enkla svar. Så själv förblir jag Miljöpartist!
söndag 18 juli 2010
Varför jag inte är Centerpartist!
Man kan mer eller mindre ogilla andra partiers politik, men om man som jag har som utgångspunkt att försöka förstå vad de egentligen vill, undvika de värsta konspirationsteorierna och acceptera att de flesta partiföreträdarna är hederliga människor, med bra och dåliga sidor, så kompliceras tillvaron. Tänkte börja med att förklara varför jag inte är centerpartist. Egentligen har jag en hel del sympati för centern, eller åtminstone hade. Centern har haft en hyfsat miljövänlig profil, även om den alltför ofta blekts av kommersiella krafter, särskilt genom LRF;s ageranden. Tyvärr så har Centerpartiet på högre nivå dessutom börjat företrädas allt oftare av människor, som saknar anknytning till landsbygden, en breddning som skulle vara positiv för alla andra partier, men som i C;s fall urholkat partiets ”själ”. Plötsligt så har vi fått ett regeringsparti, vars miljöengagemang är bara en läpparnas bekännelse, utan förbindelse med vare sig hjärta eller hjärna! Stureplanscentern är givetvis en överskattad företeelse, men duger som symbolik hur detta i grunden ganska pragmatiska parti sålt sin själ för att värva röster från den extremliberala tokhögern. Ett fåfängt försök, för dessa nyliberaler fortsätter rösta på Moderaterna, och kommer inte att bli centerpartister ens under pistolhot! Framtiden ser dessutom dyster ut för Centerpartiet. Påläggskalvarna i Centerpartiets UngdomsFörbund, CUF har med sin kampanj ”Fuck Facket Forever” aldrig förstått Centerns historia eller själ. Centerns mest sympatiska drag, är (eller rättare sagt var), dess folkrörelsehistoria. De visade att det gick att vara med i en folkrörelse utan att vara socialist. Men de olika folkrörelserna har, även om de inte alltid varit ense, haft en respekt för varandra, så CUF;s attack mot fackförbunden, (skapade av folkrörelser, inklusive gamla sympatisörer till Centerns föregångare, Bondeförbundet) är historielöst och respektlöst. Själva sakfrågan lämnar jag därhän, ungdomar har rätt att tänja på gränser med extremåsikter, och åsikterna som sådana påminner ju oerhört mycket om det som Ungmoderaterna (MUF) framförde för sådär 25 år sedan, genom Reinfelt, Axén med flera nuvarande regering- och riksdagsledamöter.
Jag ser Centern som ett oerhört splittrat parti! På riksnivå försöker de ge ett liberalt intryck, nu när Folkpartiet lämnat den arenan, men på kommunal nivå, så kan de vara stockkonservativa, eller nostalgiskt minnas den tid då Centern var ett grönt parti, och en lämplig konkurrent, alternativt komplement till kommunala gråsossar! Det är lite sorgligt, för jag har stor respekt för många centerpartister, och de måste vara jättefrustrerade hur partiet i regeringsställning inte bara misslyckats att företräda miljön, utan till och med driver på i frågor som vargjakt, vill satsa på svindyra motorvägar eller glatt och hurtigt anser att nya kärnkraftverk är framtiden. Lägger man dessutom till de extremliberala åsikterna hos centerpartiet på riksnivå, så funderar man hur många partitrotjänare partiets taktiker egentlgen pratat med. Ett parti som så desperat försöker fumla ihop en politisk framtid, så att det glömmer sitt förflutna, påminner mest om idrottstjärnor som inte fattar när det är läge att sluta, utan skämmer ut sig med sina patetiska försök att hålla sig kvar i kampen. Jag hoppas att man försöker hitta och samla ihop de sista ”äkta” centerpartisterna, (det finns säkert några kvar i Ydre, Göinge, Valdemarsvik och andra småkommuner), K-märker dom och skickar dem till Skansen som kan få bli en liten Centerpartistisk minikommun tills de alla sakta tynat bort. Själv förblir jag Miljöpartist!
Jag ser Centern som ett oerhört splittrat parti! På riksnivå försöker de ge ett liberalt intryck, nu när Folkpartiet lämnat den arenan, men på kommunal nivå, så kan de vara stockkonservativa, eller nostalgiskt minnas den tid då Centern var ett grönt parti, och en lämplig konkurrent, alternativt komplement till kommunala gråsossar! Det är lite sorgligt, för jag har stor respekt för många centerpartister, och de måste vara jättefrustrerade hur partiet i regeringsställning inte bara misslyckats att företräda miljön, utan till och med driver på i frågor som vargjakt, vill satsa på svindyra motorvägar eller glatt och hurtigt anser att nya kärnkraftverk är framtiden. Lägger man dessutom till de extremliberala åsikterna hos centerpartiet på riksnivå, så funderar man hur många partitrotjänare partiets taktiker egentlgen pratat med. Ett parti som så desperat försöker fumla ihop en politisk framtid, så att det glömmer sitt förflutna, påminner mest om idrottstjärnor som inte fattar när det är läge att sluta, utan skämmer ut sig med sina patetiska försök att hålla sig kvar i kampen. Jag hoppas att man försöker hitta och samla ihop de sista ”äkta” centerpartisterna, (det finns säkert några kvar i Ydre, Göinge, Valdemarsvik och andra småkommuner), K-märker dom och skickar dem till Skansen som kan få bli en liten Centerpartistisk minikommun tills de alla sakta tynat bort. Själv förblir jag Miljöpartist!
söndag 4 juli 2010
Ett litet test!
Det är inte alltid lätt att förmedla tankar! Först och främst måste man ha något att säga, även om kvalitéten inte alltid är så hög. Så mitt första inlägg i min alldeles egna blogg är att testa om jag har något att säga som angår någon annan än mig, och om jag klarar av att tekniskt göra detta. Klarar jag en utav två saker så är åtminstone jag nöjd, för egentligen är väl en blogg mest för en själv, eller..?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)