Socialdemokrat? Nej!

1974, när jag var 14, så fick jag åldersdispens och tilläts arbeta med att sopa fabriksgolv på Gusums Bruk (för övrigt i den fabrikshall som senare brann och som skämde bruksorten i många år). Jag blev dessutom med i SSU, för det var alla mina kompisar. Efter något halvår så kom en äldre SSU;are och krävde att jag skulle vara med på en politisk kurs. Jag tvärnobbade, för att först pendla dryga milen till skolan (åttonde klass), sedan sopa fabriksgolv i två timmar, och efter detta idrotta med bordtennis, handboll eller fotboll tog all min tid. Han anklagade mig för att enbart utnyttja SSU för klubbstugan vid Yxningesjön och för festerna. Visst hade han rätt, jag var ju bara 14, fast jag blev klart fundersam, jag gjorde ju allt det där som Socialdemokraterna hyllade, pluggade, kroppsarbetade och idrottade, och det som väldigt ung.

När jag började gymnasiet några år sedan, så lämnade jag föreningen, jag var för skolbetyg då, och SSU tvärt emot. När jag 1979 slutade gymnasiet som gymnasieekonom, så behövde jag arbete. Det blev Solna Offset i Valdemarsvik, som tillverkade tryckpressar. På den tiden, så var det kollektivanslutning till SAP när man gick med ”Metall”. Jag ville inte vara med ett parti jag inte själv valt, så jag begärde att få slippa. De lokala fackföreträdarna ville inte hjälpa mig, utan det var först när jag hotade med att vända mig till syndikalisterna för att gå med det facket som de vek sig. Det slutade med att de kom under ett arbetspass med ett blankt papper och en penna, och sa åt mig att skriva en ansökan(!) om att slippa få vara medlem i partiet. Jag vet inte än idag om jag blev partimedlem eller inte. Under de år jag jobbade på fabriken, hade jag många goda vänner, fast det fanns en klick som jämt och ständigt gav mig glirningar om att jag inte var sosse, var en svikare och var osolidarisk. (Kommunister, oavsett kommunistparti var inte heller poppis, fast de behandlades annorlunda, de blev utfrusna).

Nu tror förstås många att jag är en bitter sossehatare, men icke! Jag älskar folkrörelserna, de som är så intimt ihopkopplade med Socialdemokraterna (och i viss mån Centern). Inte för att jag själv deltagit aktivt i dessa rörelser, utan mest för vad de betytt för att skapa det land jag älskar. I väldigt många sakfrågor, så delar jag, mer eller mindre, SAP;s slutsatser och politik. Men sosse, aldrig!

När S och de andra folkrörelserna bildades, var det för att skapa en socialistisk utopi, och för att skapa utopier krävs det uppoffring och pliktkänsla. Något som ligger nära till socialismen, är att alla är jämlika, och de som bestämmer gör alltså detta som en tung plikt och ska stödjas av alla andra, för det är ju trots allt gemensamma mål man strävar efter. Tyvärr, så är ett kollektivt gemensamt mål inte lätt att uppnå, för en del vill inte dit. Externt så är dessa fiender, internt, så är de osolidariska! Sådana här saker var nödvändiga när partiet bildades, och även till viss del en ideologisk grundtanke. Gårdagens klassamhälle med arbetarklasser var på många sätt enklare att förstå än dagens myriad av olika klasser (ekonomiska, kulturella, makt, osv), där alla kan uppleva sig som offer i någon situation.

Självklart så har partiet ändrats mycket genom åren, idag har de anpassat sig för en modern värld, åtminstone tror de att de har detta. För den socialistiska utopin är glömd, den förblev en utopi, men strukturen och retoriken är kvar. Det är där det skär sig totalt för mig. I S, så bråkar man internt, och är man en minoritet, så förlorar man! Punkt!! Minoriteter är osolidariska och kompromissviljan är liten. Utåt sätt så håller alla ihop, och partiet är ett parti med tradition av att man knyter näven i fickan. Nu är säkert en del som inte gillar alls vad jag skriver, och att jag har fel, självklart har jag inte helt rätt, men nyanser bryr jag mig inte om i min blogg! Fast de som misstycker, kan ju försöka minnas, hur ofta de hört uttrycket ”När partiet kallar, osv”. För då håller man tyst, lyder toppen, och sluter solidariskt upp för att uppnå det utopiska målet som alla har sedan länge glömt bort, för det är ju bara toppen som av tradition vet slutdestinationen och färdvägen, (som chaufförer på en charterbussresa med målet som överraskning...). Sossarnas valslogan 2006 ”Alla ska med”, var utåt sett en slogan om att ingen ska lämnas utanför (samhället), men budskapet som sådant var en klassisk uppmaning om att partiet kallar, och då måste de passiviserade soffliggarna vara solidariska och gå och rösta.

Så jag upprepar, jag trivs med Sossar, majoriteten av mina vänner är socialdemokrater, och jag delar partiets politik i många frågor. Men om någon Miljöpartiordförande av något slag, skulle komma och säga till mig, ”Detta står vi för, och det ska nu även du göra, av solidariska skäl!”, så finns det inte en chans att jag nickar och samtycker (i synnerhet inte med knuten näve i fickan!), utan risken är stor att jag svarar ”Ta´re i häcken!”, till och med ifall jag egentligen håller med. Och det är därför jag inte kan vara sosse, för en del av dem förstår inte vare sig själva problematiken eller mina invändningar! Och ifall någon säger till mig ”Alla ska med”, så svarar jag ”Säg mig först; Vart, hur och varför, så ska jag sen fundera på saken!”. Under tiden jag väntar på svaren, så förblir jag Miljöpartist.