På slutet av sjuttiotalet, så engagerade jag mig i betygsfrågan. Jag lämnade SSU och hamnade i MSU, Moderat Skolungdom, och var aktiv där. Faktum är, att jag trivdes bra hos dem, det var en motreaktion av den vänstervåg jag växt upp under, och lite tonårsuppror är aldrig fel. Allt dessutom förstärkt av Svenska Arbetsgivarföreningens framgångsrika ”Satsa på dig själv” kampanj, där man bäddade för egoismens och Yippieepokens tidevarv, (den som senare skulle tömma landet på pengar). Steget från S till M var inte så långt som man tror, uppväxt i en bruksort, så var det inte den radikala socialismen som gällde. Gråsossarna och de värdekonservativa Moderaterna var märkligt ense i mycket, det märkte till och med jag. Efter gymnasietiden, så hamnade jag i MUF. Men det hade hänt något, för det var en annan stämning som gällde, man pratade hellre om ”Frihet”, än om ”Ansvar”, precis som om dessa saker inte hörde intimt ihop, och jag började vantrivas. Droppen för mig var ett samtal mellan två MUF;are jag ofrivilligt hörde på buss 460 mellan Norrköping - Valdemarsvik. De pratade om sin framtid, och att de skulle jobba med aktier (helt ok för övrigt, ett fånigt med hederligt yrke), men det som knäckte mig var det uttalade ett så stort förakt om vanligt arbete, i synnerhet kroppsarbete, och om de som utförde detta. En skitgrej självklart, uttalat av två nittonåriga snorungar, men för mig uppenbarade det sig vad jag hade stört mig på.
De ”vuxna” Moderater som jag (med ungdomens rätt) retat mig på hade en del nackdelar, de pratade gärna skatter, försvar och tyckte nästan alltid illa om sossar. Men jag hade faktiskt aldrig hört någon uttalat sig nedlåtande om folk som arbetade. En del hade ett klasstänkande och möjligen ansåg sig förmer än andra, ”de betalde ju mer skatt” bevars, men en grundrespekt fanns för arbetet och de utförde detta, för de begrep trots allt varifrån (även deras) pengar ursprungligen kom ifrån. Men MUF runt 1980 hade börjat byta riktning till oansvarig egoism, där kollektivt ansvar betraktades som något löjligt och nästan farligt.
Under ett antal år, så svävade jag omkring som en ganska politiskt ointresserad allmänborgerlig person, som inte tyckte det var så stor skillnad mellan partierna alls, inklusive S. Undantaget VPK var ju annorlunda, de var ju oftast arga, missförstådda martyrer, men när de inte luftade sina politiska åsikter, så var de mina goda vänner. Ungmoderaterna jag umgicks med festade friskt, och de gjorde detta hellre än pratade politik, vilket passade mig bra. För när de kom in på politik, så blev det märkligt. Att prata om sänkta skatter var ju obligatoriskt, och individens frihet är ju även den viktig, men socialdarwinismen lös igenom allt mer. Allt var individens ansvar, skiter det sig, ska man stå sitt kast. Någonstans så hade tokliberalerna tagit över en stor del av partiet, genom MUF;are som blivit lite äldre, men inte mognare.
Det är för övrigt den generation som nu har makten i alliansregeringen samt flera landsting och kommuner. Självklart, så har de slipat ned spetsarna i sina argument, eftersom de har trots allt blivit lite klokare, åtminstone i den meningen att de insett att man inte kan säga vad som helst.
Det absolut mest motsägelsefulla i detta parti är annars den toppstyrning som sker av åsikter. Man tycker att ett parti som jämt tjatar om individers valfrihet skulle uppskatta lite sunt motstånd när den blå bunkern skickar ut sina dekret om vilka åsikter som gäller för dagen, men icke. Både de gamla konservativa och de nyare liberalerna bugar och fogar in sig i leden. Socialdemokraterna gör ju samma sak, fast där anar man åtminstone den knytna näven i fickan, men hos de mansdominerade Moderaterna drar man på sin höjd åt slipsknuten lite extra.
2005 så skedde det något märkligt. De ”Nya Moderaterna” skapades. Inte en välbehövlig förnyelse som skapas av motioner och hårda kongressdebatter, utan som en ren produkt av Moderaternas inhyrda reklambyråer. Självklart kan inte vare sig en reklambyrå eller ett parti som Moderaterna ändra för mycket av politiken hur-som-helst, men däremot med presentationen av denna. Däremot saker som stötte bort tidigare S-väljare, som möjligen kunde rösta på Moderaterna, rensades bort. Exempelvis, motståndet mot LAS (Lagen om anställningskydd) försvann. Sådana förändringar är inte svårt i ett så toppstyrt parti som Moderaterna är. Men någonstans har det gått fel. Ett partis främsta uppgift är att framföra åsikter. Värderingar som ska presenteras på ett sätt som ska övertyga folk, och dessa ska ge partiet stöd och i dess förlängning ge partiet makt att genomdriva sin politik. Men Moderaterna har slutat presentera värderingar, utan koncentrerar sig på att säga saker som ger dem makten direkt. De har tappat fokus, från politikens egenvärde, till maktens berusning.
De kallar sig ”arbetareparti” för att ta väljare från S. De påstår sig vara det ”nya Miljöpartiet” för att ta från MP. De är ”liberala” för att nalla från FP (även om de tonat ned detta för tillfället, för samarbetets skull). De stjäl andra partiers profiler, inte för att de för den politiken, utan för att stjäla de positiva värden som folk kopplar ihop med profilerna. Ingen som sett Moderaternas politik kan kalla dem ”Miljöparti”, men alltid lurar de några, och samtidigt urholkar de ordets positiva betydelse! Så de vinner dubbelt, utan att göra annat än att enbart använda ordet ”Miljöparti”.
De stackars värdekonservativa vrider sig i vånda, men de är ju reliker från ett gammal era, innan SIFO-siffrorna gav reklambyråerna rätt. För de har ju lyckats, de har gjort Moderaterna till en ”Mädchen für alles”!
Man tror ju gärna när man hör dem, att de förändrats, men inte är det så.
Ett exempel från min hemort, Norrköping, är Gunnar Axén. Riksdagsledamot sedan 1998. Han tillhör den liberala tokhögern, bland annat utsedd som den knarkliberala ”Frihetsfronten”s favoritriksdagsman. Han har även propagerat för fri hembränning och andra stolligheter. När ”Nya Moderaterna” skapades, och de började kalla sig arbetarpartiet, så ligger det ju nära till hands att tro att han skulle lämna partiet. Men det gjorde han inte, utan han deltog glatt och hurtigt på Moderaternas ”Första majtåg”, bärandes plakat. Det märkliga är, att han inte behövde göra avbön från sina tidigare extremliberala åsikter om droger, utan blev i stället utsedd av alliansregeringen till att bli, av alla platser, ordförande i Socialförsäkringutskottet!
Inför detta val, så tar man ju för givet att han skulle rasa rejält på Moderaternas valsedel, eller helt avstå att ställa upp, eftersom hans åsikter ligger långt ifrån de åsikter de Nya Moderaterna påstår sig ha. Men icke!
Han är den Norrköpingsbo som kom högst upp på valsedeln. Men varför lämnade inte Axén partiet? Svaret är enkelt, Axén ingår i den Moderata inre kretsen, och vet att ”Nya Moderaterna” är främst en förändring utav presentationskaraktär.
Som ett tvättmedel, där man behåller innehållet, men ändrar kartongstorleken och logotypen, och kallar den ”Ny förbättrad produkt!”.
De gamla värdekonservativa Moderaterna sade ofta ”Det var bättre förr”!
Visst har de rätt, åtminstone när det gäller ärligheten hos Moderata Samlingspartiet. Själv förblir jag Miljöpartist.
