Socialdemokrat? Nej!

1974, när jag var 14, så fick jag åldersdispens och tilläts arbeta med att sopa fabriksgolv på Gusums Bruk (för övrigt i den fabrikshall som senare brann och som skämde bruksorten i många år). Jag blev dessutom med i SSU, för det var alla mina kompisar. Efter något halvår så kom en äldre SSU;are och krävde att jag skulle vara med på en politisk kurs. Jag tvärnobbade, för att först pendla dryga milen till skolan (åttonde klass), sedan sopa fabriksgolv i två timmar, och efter detta idrotta med bordtennis, handboll eller fotboll tog all min tid. Han anklagade mig för att enbart utnyttja SSU för klubbstugan vid Yxningesjön och för festerna. Visst hade han rätt, jag var ju bara 14, fast jag blev klart fundersam, jag gjorde ju allt det där som Socialdemokraterna hyllade, pluggade, kroppsarbetade och idrottade, och det som väldigt ung.

När jag började gymnasiet några år sedan, så lämnade jag föreningen, jag var för skolbetyg då, och SSU tvärt emot. När jag 1979 slutade gymnasiet som gymnasieekonom, så behövde jag arbete. Det blev Solna Offset i Valdemarsvik, som tillverkade tryckpressar. På den tiden, så var det kollektivanslutning till SAP när man gick med ”Metall”. Jag ville inte vara med ett parti jag inte själv valt, så jag begärde att få slippa. De lokala fackföreträdarna ville inte hjälpa mig, utan det var först när jag hotade med att vända mig till syndikalisterna för att gå med det facket som de vek sig. Det slutade med att de kom under ett arbetspass med ett blankt papper och en penna, och sa åt mig att skriva en ansökan(!) om att slippa få vara medlem i partiet. Jag vet inte än idag om jag blev partimedlem eller inte. Under de år jag jobbade på fabriken, hade jag många goda vänner, fast det fanns en klick som jämt och ständigt gav mig glirningar om att jag inte var sosse, var en svikare och var osolidarisk. (Kommunister, oavsett kommunistparti var inte heller poppis, fast de behandlades annorlunda, de blev utfrusna).

Nu tror förstås många att jag är en bitter sossehatare, men icke! Jag älskar folkrörelserna, de som är så intimt ihopkopplade med Socialdemokraterna (och i viss mån Centern). Inte för att jag själv deltagit aktivt i dessa rörelser, utan mest för vad de betytt för att skapa det land jag älskar. I väldigt många sakfrågor, så delar jag, mer eller mindre, SAP;s slutsatser och politik. Men sosse, aldrig!

När S och de andra folkrörelserna bildades, var det för att skapa en socialistisk utopi, och för att skapa utopier krävs det uppoffring och pliktkänsla. Något som ligger nära till socialismen, är att alla är jämlika, och de som bestämmer gör alltså detta som en tung plikt och ska stödjas av alla andra, för det är ju trots allt gemensamma mål man strävar efter. Tyvärr, så är ett kollektivt gemensamt mål inte lätt att uppnå, för en del vill inte dit. Externt så är dessa fiender, internt, så är de osolidariska! Sådana här saker var nödvändiga när partiet bildades, och även till viss del en ideologisk grundtanke. Gårdagens klassamhälle med arbetarklasser var på många sätt enklare att förstå än dagens myriad av olika klasser (ekonomiska, kulturella, makt, osv), där alla kan uppleva sig som offer i någon situation.

Självklart så har partiet ändrats mycket genom åren, idag har de anpassat sig för en modern värld, åtminstone tror de att de har detta. För den socialistiska utopin är glömd, den förblev en utopi, men strukturen och retoriken är kvar. Det är där det skär sig totalt för mig. I S, så bråkar man internt, och är man en minoritet, så förlorar man! Punkt!! Minoriteter är osolidariska och kompromissviljan är liten. Utåt sätt så håller alla ihop, och partiet är ett parti med tradition av att man knyter näven i fickan. Nu är säkert en del som inte gillar alls vad jag skriver, och att jag har fel, självklart har jag inte helt rätt, men nyanser bryr jag mig inte om i min blogg! Fast de som misstycker, kan ju försöka minnas, hur ofta de hört uttrycket ”När partiet kallar, osv”. För då håller man tyst, lyder toppen, och sluter solidariskt upp för att uppnå det utopiska målet som alla har sedan länge glömt bort, för det är ju bara toppen som av tradition vet slutdestinationen och färdvägen, (som chaufförer på en charterbussresa med målet som överraskning...). Sossarnas valslogan 2006 ”Alla ska med”, var utåt sett en slogan om att ingen ska lämnas utanför (samhället), men budskapet som sådant var en klassisk uppmaning om att partiet kallar, och då måste de passiviserade soffliggarna vara solidariska och gå och rösta.

Så jag upprepar, jag trivs med Sossar, majoriteten av mina vänner är socialdemokrater, och jag delar partiets politik i många frågor. Men om någon Miljöpartiordförande av något slag, skulle komma och säga till mig, ”Detta står vi för, och det ska nu även du göra, av solidariska skäl!”, så finns det inte en chans att jag nickar och samtycker (i synnerhet inte med knuten näve i fickan!), utan risken är stor att jag svarar ”Ta´re i häcken!”, till och med ifall jag egentligen håller med. Och det är därför jag inte kan vara sosse, för en del av dem förstår inte vare sig själva problematiken eller mina invändningar! Och ifall någon säger till mig ”Alla ska med”, så svarar jag ”Säg mig först; Vart, hur och varför, så ska jag sen fundera på saken!”. Under tiden jag väntar på svaren, så förblir jag Miljöpartist.

Kristdemokrat? Gu´ bevare mig!

Jag har en konstig relation till kristdemokraterna. Ett konservativt parti som många direkt avskyr, men inte jag. I Norrköping uppskattar jag deras miljöengagemang (som vida överträffar det KD har på riksnivå), och de jag känner lokalt gillar jag även personligen. KD;s intresse av flyktingfrågor och bidrag till olika länder anser jag varmt och uppriktigt, det är delar av en positiv humanitär kristen socialkonservativ anda som jag uppskattar. Gulle-gull alltså! Men inte f.n är jag kristdemokrat för den skull, för hur jag än uppskattar vissa delar, så är jag inte konservativ, utan grönliberal.

Min dominerade känslomässiga inställning till KD är egentligen ett rent obehag, skapat av en Kristdemokratisk minoritet, en gruppering som tillåtits ta oerhört stor plats i partiet! En del påstår att det är ett Uppsala-”livets ord” baserat miniparti i partiet som är denna minoritet, men om det är sant vet jag ärligt talat inte. Oavsett ursprung, så är det dessa den enda gruppering i något riksdagsparti som bokstavligen skrämmer mig! Moderaternas extremliberala tokhöger, vänsterpartiets kvarvarande kommunister eller Centerns skånska rasister är obehagliga, men de har oftast åsikter man kan förstå, även när man inte delar dem. Jag kommer givetvis att generalisera fortsättningsvis, för det finns nyanser, men det saknas utrymme för detta.

Vad denna KD-minoritet gör som skrämmer mig, är den totala bristen på distans till sina egna åsikter. De tror bokstavligen att de representerar gud, och att partiet är deras verktyg! Om en Sverigedemokrat säger sig vara emot homosexuella, med motivationen ”jag är inskränkt!”, så skulle jag ärligt uppskatta detta. En kristdemokrat med sans kan lite krystat säga, ”all kärlek är av gud”, vilket antagligen är ett sätt att undvika ämnet, men är nog också ganska ärligt. KD;s minoritet säger inte öppet i politiska sammanhang att homosexuella är en skapelse av djävulen, och de ska brinna i helvetet, (men jag har dock hört detta uttryckas ganska bokstavligen av KD-medlemmar, dock inte just då valda politiker). Den homofientlighet partiet anses stå för är antagligen alltså både sann och osann. Att partiet inte stod längst fram och kämpade för de homosexuellas rätt, är ju ganska logiskt, konservativa står aldrig längst fram i några sammanhang över huvud taget, men andra stora partier har ju knappast prioriterat denna fråga heller genom historien, så en konservativ eftersläpning är ju väntad... Kristdemokraterna som sådant har krystat fram en kompromiss i denna fråga, och liknande andra svåra frågor (såsom abort), med hänsyn till politisk korrekthet, ärligt toleranta medlemmar och inskränkta fanatiker. Därför undviker partiet helst vissa ämnen, eftersom ingen partirepresentant kan känna ärlig entusiasm för saker som motvilligt måste sägas för att inte skrämma bort eventuella väljare. Därav partiets populism, för det är lättare att prata om sänkt bensinskatt än frågor, där partiet är så splittrat.

Problemet för KD är att till och med de flesta Sverigedemokrater inser att en del åsikter ska framföras med vissa nyanser för att inte skrämma bort folk, men den lilla klicken ”KD-elitister” är så totalt övertygade om sin förträfflighet, att de gör sitt bästa för att KD ska gå under genom att säga vad de tycker med enbart marginell anpassning till politisk korrekthet. Skulle KD ramla ut ur riksdagen skulle jag inte sörja partiet som sådant, men kanske beklaga att partiets sympatisörer troligen hamnar i den borgerliga slasktratten Moderaterna, vars nya slätstrukna retorik tycks rymma allt och alla, extremliberaler, värdekonservativa, f d gråsossar, socialdarwinister med flera. Kristdemokraterna har det bästa från kristendomen, en sann, tolerant och oegenyttig människokärlek, och det absolut sämsta, en inskränkt, svekfullt förakt för alla som tänker eller tror annorlunda. Jag hoppas innerligt, att förr eller senare tar den första gruppens tålamod slut (ok, oändligt tålamod och självpåtaget martyrskap är ju också kännetecken) och ber den senare gruppen att helt enkelt dra åt helvete! Oavsett vad de gör, så förblir jag miljöpartist!

Folkpartist, nej, jag är liberal!

En gång i tiden tyckte jag Bengt Westerberg var det tråkigaste som fanns. Inte för hans åsikter, utan för att han inte verkade ha bestämda åsikter om något alls. Givetvis var jag ung och dum då, och ville ha enkla, tydliga budskap. Med åren så mognade jag, och då ändrades min bild av honom, när jag väl insett att tillvaron inte var så enkel som jag ville ha den. Hans åsikter då speglar min nuvarande livsbild, att det trista ordet ”lagom” är i praktiken förbaskat bra! Hur-som-helst, precis som komikern Ronny Eriksson sjöng; ”innerst inne är vi alla folkpartister” så upplevde jag partiet, för den socialliberala blandningen av statligt och personligt ansvar passar mig idag utmärkt, även om jag föredrar att kalla mig ”Grönliberal” för att inte blandas ihop med dagens folkpartister.

För dagens folkparti har genomgått en förvandling. När Moderaterna lät tokhögern med sina extremliberala åsikter få makt i det partiet, så räckte inte ordet ”lagom” längre för FP. De insåg att det fanns en massa konservativa Moderater som inte kände sig hemma i ett parti där ord som samhällsansvar bespottades och kallades kommunism, och förstod att det var där det fanns röster att hämta.

Det tog några år, men givetvis förvandlas ett parti när nya grupperingar med andra åsikter ges allt större plats! Den socialliberala delen av partiet är idag undantryckt, och Bengt Westerbergs epok kallas idag för ”Snällismen”. Folkpartisterna av idag har inte läst Bamse, för då hade de lärt sig att det är fint att vara snäll. För dagens Folkparti kräver svenskatester för invandrare, har infört kontroll av e-post/internetsurfande hos vanliga svenskar, och skapat regler som sparkar bland annat cancerdöende, grava missbrukare och människor med Downs syndrom ut ur försäkringskassan och hänvisar dem till arbetsförmedlingen! Och kan de inte jobba så får väl kommunerna betala socialbidrag... I ett demokratiskt samhälle måste ett sådant parti givetvis få finnas, men att kalla sig ”liberalt”, är väl att tänja på begreppet väl mycket. Det är viss ironi, att när jag var yngre och dummare, så skulle jag uppskattat dagens Folkpartis raka, tydliga besked (även om jag inte hållit med budskapen), men i mogen ålder föredrar gårdagens nyanserade Folkparti. Någon av oss är fel i tiden, fast i dagens allt mer högervridna EU, med ett allt starkare kontrollsamhälle, en stigande byråkratisering och ökad intolerans, så kanske det är jag, för FP verkar inte bara platsa, utan till och med leda utvecklingen i Sverige!

Lokalt i Norrköping vill Folkpartiet ha en ”tak-över-huvudet” garanti! Låter jättebra, fast socialtjänstlagen accepterar inte att kommunerna låter folk sova utomhus, utan att åtminstone erbjuds ett boende, så det enda Folkpartiet lovar är, att de garanterar att de ska följa lagen. Man undrar om de inte har något bättre vallöfte än att åtminstone delvis följa socialtjänstlagen? Ett så fyrkantigt parti som Folkpartiet borde väl följa alla lagar, så glada som de är att skapa, nya frihetsbeskärande sådana för medborgarna?!

Ärligt talat, jag bryr mig inte om dagens Folkparti! De har övertagit för mycket av ”Ny demokratis” (minns ni dem?) politik och de blir alltmer intoleranta mot individer som missbrukar sin frihet genom att inte marschera i den takt som FP bestämmer. De spridda små öarna av sund socialliberalism som finns kvar hos en del folkpartister betraktas enbart som företrädare av den uråldriga, förhatliga ”Snällismen”, och hånas därefter. Kan dessa folkpartireliker strunta i NATO-medlemskap, och dessutom hitta det miljöintresse som står så lågt i kurs i Folkpartiet, så kan de nog (med viss tillvänjning) trivas ganska bra i Miljöpartiet. Själv förblir jag Miljöpartist.

Vänsterpartist? Hmm, nä!

I min ungdom på sjuttiotalet, så var jag fascinerad över det engagemang många kommunister visade i VPK, APK, KPML(r) eller vad de då kallade sig. Jag var även förundrad över hur arga de dessutom var, på allt och alla, alltid. Givetvis så fick många punktering förr eller senare, ilska är som sockerdopning, ger energi i början, men tömmer en i längden. Rent konkret så förstod jag deras ilska över åtskilliga dumheter, men skrämdes av deras lösningar, för förbannade människor brukar inte vara bra på konstruktiva och sansade svar. Nå, mycket vatten har runnit under broarna, och idag är de vänsterpartister som vuxit upp samtidigt som mig betydligt mindre arga, och jag trivs utmärkt med dem. I exempelvis Norrköpings socialnämnd där jag sitter, är de ytterst sympatiska människor. Vänsterpartiet har slipat ned taggarna och när jag gör testerna i pressens partisympatiundersökningar, så kommer ofta V högt upp!

Men jag kommer inte att bli vänsterpartist!

Saken är den, att Vänsterpartiet har lyckats stjäla de socialt svåra frågorna. De kämpar för missbrukare, jämställdhet, mot fattigdom, för invandrare mm. Områden där de flesta borgerliga partier mer eller mindre lämnat ”walk-over”, för även om allianspartierna har en del bra lösningar på enskilda frågor, så är det bara Kristdemokraterna som kan visa en viss trovärdighet vad det gäller engagemanget. Och det är därför V kommer högt i testerna för mig i sympati, för jag ser samma orättvisor som de gör. Att jag däremot inte är vänsterpartist, är för att jag inte ser samma lösningar som de.

Det gamla kommunistarvet gör att dagens vänsterparti inte har någon större flexibilitet, har man kommit på ett svar, då är det detta svar som gäller för alla. Alla skolor ska vara (nästan) likadana, och dagis, och sjukvård, och... Allt i offentligt ägande, styrt av politiker av rätt färg. Att ett parti, som faktiskt utvecklat en ganska bra småföretagarpolitik, har så svårt att första att komplexa problem kräver anpassning och olika lösningar, lösningar som helt enkelt inte går att uppnå med politisk toppstyrning, är märkligt! Jag tror inte på att politiker ska lägga sig i allt, de ska främst ge grundregler som andra får anpassa sig till, och dessa får skapa konstruktiva lösningar. Detta ger friskolor som exempelvis Waldorf, med annan pedagogik än kommunala skolor, chansen för elever som har annorlunda inlärningsförmåga möjlighet att uppnå samma önskade slutresultat. Ett annat exempel är att en vårdcentral inte måste vara landstingsägd, utan behöver bara uppfylla kraven från landstinget, för patienterna vill ha rätt vård, och skiter i vem som betalar läkarens lön. Jag tycker dock det är beklagligt att allianspartierna skäller VP för att vara kommunister, det är ett simpelt sätt att undvika debatt, för givetvis så måste man acceptera ett parti i förändring och respektera detta med de nya förutsättningarna (eller hur, ”Nya” Moderaterna?). Som grönliberal har jag inga problem med att samarbeta med Vänsterpartiet, för vi delar samma starka engagemang för de svårast utsatta i samhället, men de är socialister, och vill inte acceptera att svåra frågor inte löses med enkla svar. Så själv förblir jag Miljöpartist!

Varför jag inte är Centerpartist!

Man kan mer eller mindre ogilla andra partiers politik, men om man som jag har som utgångspunkt att försöka förstå vad de egentligen vill, undvika de värsta konspirationsteorierna och acceptera att de flesta partiföreträdarna är hederliga människor, med bra och dåliga sidor, så kompliceras tillvaron. Tänkte börja med att förklara varför jag inte är centerpartist. Egentligen har jag en hel del sympati för centern, eller åtminstone hade. Centern har haft en hyfsat miljövänlig profil, även om den alltför ofta blekts av kommersiella krafter, särskilt genom LRF;s ageranden. Tyvärr så har Centerpartiet på högre nivå dessutom börjat företrädas allt oftare av människor, som saknar anknytning till landsbygden, en breddning som skulle vara positiv för alla andra partier, men som i C;s fall urholkat partiets ”själ”. Plötsligt så har vi fått ett regeringsparti, vars miljöengagemang är bara en läpparnas bekännelse, utan förbindelse med vare sig hjärta eller hjärna! Stureplanscentern är givetvis en överskattad företeelse, men duger som symbolik hur detta i grunden ganska pragmatiska parti sålt sin själ för att värva röster från den extremliberala tokhögern. Ett fåfängt försök, för dessa nyliberaler fortsätter rösta på Moderaterna, och kommer inte att bli centerpartister ens under pistolhot! Framtiden ser dessutom dyster ut för Centerpartiet. Påläggskalvarna i Centerpartiets UngdomsFörbund, CUF har med sin kampanj ”Fuck Facket Forever” aldrig förstått Centerns historia eller själ. Centerns mest sympatiska drag, är (eller rättare sagt var), dess folkrörelsehistoria. De visade att det gick att vara med i en folkrörelse utan att vara socialist. Men de olika folkrörelserna har, även om de inte alltid varit ense, haft en respekt för varandra, så CUF;s attack mot fackförbunden, (skapade av folkrörelser, inklusive gamla sympatisörer till Centerns föregångare, Bondeförbundet) är historielöst och respektlöst. Själva sakfrågan lämnar jag därhän, ungdomar har rätt att tänja på gränser med extremåsikter, och åsikterna som sådana påminner ju oerhört mycket om det som Ungmoderaterna (MUF) framförde för sådär 25 år sedan, genom Reinfelt, Axén med flera nuvarande regering- och riksdagsledamöter.

Jag ser Centern som ett oerhört splittrat parti! På riksnivå försöker de ge ett liberalt intryck, nu när Folkpartiet lämnat den arenan, men på kommunal nivå, så kan de vara stockkonservativa, eller nostalgiskt minnas den tid då Centern var ett grönt parti, och en lämplig konkurrent, alternativt komplement till kommunala gråsossar! Det är lite sorgligt, för jag har stor respekt för många centerpartister, och de måste vara jättefrustrerade hur partiet i regeringsställning inte bara misslyckats att företräda miljön, utan till och med driver på i frågor som vargjakt, vill satsa på svindyra motorvägar eller glatt och hurtigt anser att nya kärnkraftverk är framtiden. Lägger man dessutom till de extremliberala åsikterna hos centerpartiet på riksnivå, så funderar man hur många partitrotjänare partiets taktiker egentlgen pratat med. Ett parti som så desperat försöker fumla ihop en politisk framtid, så att det glömmer sitt förflutna, påminner mest om idrottstjärnor som inte fattar när det är läge att sluta, utan skämmer ut sig med sina patetiska försök att hålla sig kvar i kampen. Jag hoppas att man försöker hitta och samla ihop de sista ”äkta” centerpartisterna, (det finns säkert några kvar i Ydre, Göinge, Valdemarsvik och andra småkommuner), K-märker dom och skickar dem till Skansen som kan få bli en liten Centerpartistisk minikommun tills de alla sakta tynat bort. Själv förblir jag Miljöpartist!

Ett litet test!

Det är inte alltid lätt att förmedla tankar! Först och främst måste man ha något att säga, även om kvalitéten inte alltid är så hög. Så mitt första inlägg i min alldeles egna blogg är att testa om jag har något att säga som angår någon annan än mig, och om jag klarar av att tekniskt göra detta. Klarar jag en utav två saker så är åtminstone jag nöjd, för egentligen är väl en blogg mest för en själv, eller..?